Aftonbladet – 13 oktober 1842, sida 1

— Efter så är, har jag ingenting att invända. Ni skall få höra huru jag lärde känna sångerskan. N — Det är just hvad jag tänkte fråga. Vid dessa ord påfyllde mannen i manteln å ter glaset åt officern, och denne snodde sina små blonda mustacher mellan fingrarne och började sin berättelse utan att ytterligare låta be sig. — Det är ungefär fyra, fem år sen; ja fem år sen, — vi lågo då i garnison i Brescia. Z2rzina gjorde furore; hela staden var yr i hufvu det. Inanan tredje representationen jag bevistade, var jag aldeles kär... — Liksom alla andra. , — Liksom alla de öfriga officerarne. vid regementet, åtminstone.: Aldrig hade ännu tvenne qvinnoögon så satt mitt hjerta i eld och lågor, som hennes. Hon märkte snart min böjelse, men utan alt göra minsta mn af att visa Mig deltagande. Jag skickade henne biljett på biljett, bukett på bukett; Men primadonnan var engagerad; hon hade en artist tll älskare. — En målare? — Jag tror det; en målare, som, svartsjuk ull: och med på hopens förtjusning, skulle gifta sig med henne, för att rycka henne ifrån sna w.riumfer. Allt hopp började således försvinna. Icke destomindre kom en afton, då jag gick öfver S:t Jakobs torg, en duenna till mig, rykte nig i kappan och lemnade mig med en helt nystisk min en låda cigarrer, hvaruti fanns en biljett. . — En biljett från Zorzina. — Alldeles! — Lycklige man! Nå hvad skref den älskade qvinnan? — Tusen ljufva ord, som slutade med denna anmaning: Iafinn er i morgon vid nattens början på villa Montefiascone; jag skall vänta ev der I — Nå hvad gjorde ni?