Det låg något så trohjertadt, så godt i dett2 tack, mycken tackp, att Salomon blef varm orm bjertat. Åck, Auda Stina, sade ban, och såg henne in i de redliga ögonen, om jag vore ogift, ville du ha mig-och bo hos mig och hålla: af. mig? Åh ja; hvarför inte? smålog Anna Stina; det är riktigt synd om herrn, som är så hederlig och god af sig, att hans fru icke vill vara bos honom; det måtte vara en underlig fruchon der i: Syltan. . Jaså du tycker det, goda flicka! Kom ihåg hvad du har sagt, kanske detta var ett Guds finger; ja ja, hvem-vet — oms det. blef. allvar, hvad sade du då?, : Åh så, herrn, pratar, han är ju gift vet jar. Men om jag icke vore gift?, frågade Salomon. Då finge jag väl se hvad jag gjorde,s skrattade flickan; men nu skall han gå siniväg; ty jag vill klä på mig. Salomon gick, men en timma derefter satt han i vagnen och for till Syltans bruk. Hen emottogs, såsom vanligt, kallt och fåordigt; sin fru fick han ej se, hon var ute på jagt med hans vän, löjtnanten. ; Salomon började likväö) sitt ärende, som var. att förfråga, sig. om ej skilsmässa lät sig göra. Förslaget emottogs också källt; men: slutligen segrade hans:skäl, och bland dem en dyrbar halskedja, som han är: efter sin mor, och fru svärmor började höra p det örat. Skilsmässa blef besluten, och ett halft år derefter voro så väl Salomon som hans lilla Fredrique fria och lediga till äktenskap å ömse sidor. Andra midsommaren var der stor bjudning på Simpelvik, men de bjudna voro, endast bön der, och nu vigdes herr Salomon Simpel vid Anna Stina Andersdotter från Storvängen. Salomon var glädjen sjelf, och hahs sköna brud nöp honom. småkrattande i örat och sade: bara du nu inte dummat dig igen.s