Aftonbladet – 12 oktober 1842, sida 2

mot en.sten, kantrar och jen qvinnakastas med våld utöfver branten och ned i strömmen bredvid det ställe, der Salomon satt 1 sina funderinsar. Han vaknade, genast till.besinning, grep fast i den förolyckade och upplyftade henne i ökstocken.; Håret: hade fallit ned för ansigtet; så att han ej kunde se dess,drag; men när han skiljde.de ljusa lockarne, fick. han se den sköna Anna, Stinas anlete, blekt som döden, Salomon hade läst en bok; om sättet att rädda förolyckade och sökte att inbiåsa luft i den afdinade flickans lungor; han fästade sin mun på herines --1! ackl det. var det enda medlet, att rädda henne, enligt. hvad-rdet, stod. i boken: Snart såg han sina bemödanden lyckas, hon rörde på sig, men bibehöll ögonen tillslutna; nu bar han henne upp på den mjuka gräsmattan och ropade sin betjent, som satt och metade ett stycke längre ned. Den sköna flickan fördes till Simpelvik och nedbäddades af gamla ungfru Märta, busbålerskan, i herr Salomons bröllopsrum, såsom det kållades efter den stora imperialsängen, som stått der obegagnad sådanhon Kom från snickaren i staden. Det var mot middagen, gardinerna voro nedsläppta, men solen föll ändå med ett mildradt sken genom den målade väfven. Herr Salomon satt väntande bredvid sängen, der den sköna flickan slumrade. Ändtligen slog hon upp de milda ögonen och blickade förundrad omkring sig. ;Hvar är jag?, var hennes första fråga! Hös mig, hos din bästa vän, svarade Salomon och ilutadesig ner öfver den sköna flickans hand, som vårdslöst hvilade på sidentäcket. Ack, hvad bär är vackert, yttrade slut!igen flickan, sedan Salomon förklarat orsaken til Hennes dervaro. Aek, nu har min önskan blifvit uppfylld;, tillade Hon småleende, att en gång få sofva i ett så grannt rum. Tack, herr Simpel, tack, mycken tackiy