Aftonbladet – 11 oktober 1842, sida 3

Salomon reste hem, för att tillse, att rummen vore i ordning till hans bruds emottagande. Der var nymåladt och grannut på Simpelvik, och folket fick gå in, för att beskåda rummens berrlighet. Bland dem, som besökte stället, var äfven lilla Anna Stina, den sköna bondflickan, som varit hans förtjusning midsommaraftonen. Flickan betraktade allt med förundran och yttrade: eHerre Gud! jag tycker hvad den unga frun skall bli glad, då hon får se hur grannt här är, och hur mycket besvär herrn gjort sig för henne. Tror du det, vackra Anna Stina — ja, Gud gifve det sade Salomon suckande och betraktade de barnsligt goda dragen i den okonstlade flickans ansigte. Skulle du anse dig lycklig att bo så här?n Ja visst,, smålog flickan, om jag hade en man, som jag tyckte om., Ja, det är så, ja,, sade Solomon och bet sig i naglarne. På eftermiddagen skulle han afhemta sin unga brud; men det mötte svårigheter. Hans tilla Fredrique, flöt i tårar och fru svärmor tog sin dotter hundrade gånger i famn. Förlåt mig, älskade Fredrique, hörde Salomon gumman ytira, förlåt mig, att jag gjort dig olycklig, och så vidare; och nu greto de begge par compagnie — en ganska treflig scen för vår goda vän. Baronen tog slutligen herr Salomon, såsom han helt pretentligt kallades, afsides, och började examinera honom, angående Simpelvik och gifva hosom skarpa förmaningar, att med kärlek och öfverseende bemöta Fredrique, som hade ett 0vanligt känsligt temperament och lätt kunde få spasmer, om hon befve det aldraminsta ledsen eller uppretad. Isynnerhet föreböll han sin kära svärson, att aldrig visa sig för sin fru annat än rakad och klädd, emedan hon framför allt hatade osnygghet och malproprete; vidare skulle allud hästar och vagn stå tillreds om hon ville fara ut, oci dervid fick han ej afse någon kost