Aftonbladet – 11 oktober 1842, sida 3

aHur är det med diz, lilla Fredrika ? aJag förbehåller mige, yttrade lilla frun och lade från sig boken, sjag förbehåller mig, att ni kallar mig Fredrique och ej släpar med ett evigt Fredrika; det låter så bondaktigt.. aJaså lilla Fredrique din, sade Salomon och tog af sig fracken, askall ske som du vill Tar ni af er fracken i min närvaro; ack! hvad jag är olycklig; att få er till man. Er kära farbror är ju frisk och råsk, apropos, om er redlighet.s i Ja Gudskelofo, svarade Salomon och drog åter på sig fracken, ja Gud ske lof, farbror är rätt rask efter sina år. cOch det står ni ooh tackar Gud för, ni är just ett snille, min kära Salomon. Sätt er och läs högt för mig; jag mår inte bra. aMen kanske om du fick sofva, min goda Fredrika . . . TSåå, nu igen, inföll frun. Min goda Fredrique, så blef du Bbättre. Nej, visst icke; läs blott, nej, jag vill ej sofva.n Salomon satte sig att läsa kStrid och frido; men solen gick upp långt innan han hunnit till friden. Frukosten var ej animerad, ett dystert moln bvilade på baronens panna, bruden var blek, brudgummen förlägen och fru svärmor spetsig i svar och tal. Den ende, som höll målron vid makt, var farbror Simpel från Prejarbyttan, som åt och drack som en Tartar. Hela dagen gick år till firandet af en sällhet, som redan var sin kos. Andra dagen skulle farbror Simpe! resa. Han :og afsked och sade till baronen och sin brorson: aVälkommen till mig i dag en månad till på sitt bröllop; inte vill jag vara den sämste, sade affobergsgubben,, och dermed for han sin väg. Hela sällskapet stod förstummadt af förundran, och friberrinnan var den första som bröt isen och sade: Låt oss gå in igen; den älskvärda onkeln är nu borta, Gudilof.