LIKA TRIFVES BÄST MED LIKA: (MINIATYR AF ALEXIS.) (Forts. från gårdagsbl.) Snart voro de resande framme; man tog mycket artigt emet dem. Eit lindrigt smålöje krusade väl frökens läppar då hon återsig den violetta västen och herr Salomon, som förde sig Jliksom han haft en pansarskjorta under de svarta kläderna eller som han då och då fick anfal: af den småländska krampdansen. Alla hans later voro styfva och generade; då ban skulle gå skedde det liksom af en spasmodisk rörelse som tvingade honom att gå. Det var något sjukligt och onaturligt att påse. När han talade; höll han tal, vägde hvarje ord på guldvigt och stapplade liksom han behöft lexikon för att hitta det rätta ordet; nog af, han var sig lik, stel och tråkig, generad och olycklig. Dessutom klämde de nya stöflorna precist på den minsta tån, och halsduken satt tvungen och liksom konstsvarfvad omkring haisen. Löjtnanten lättade likväl betydligt hans börda. Löjtnanten var kusin: eller något ditåt och kallade baronessan för tant, baronen för onkel och fröken rätt och slätt för lilla Fredrique; han anförde således med temlig ledighet sin vän Salomon. Liksom af en händelse omtalade löjtnanten, att brukspatron Simpel på Prejarhyttan nu på en tid plågats af en envis hosta och troligen ej långt till skulle öfvergå till ett bättre lif. Ack min Gud, sade baronessan, är han sjuk? Jag beklagar er, herr Simpel, som 1 honom kanske snårt nog mister en kär slägting. Brukspatron Simpel på Prejarhyttan är en allmänt aktad man, Salomon bockade sig. Var så godp, tiliade baronen, och sitt ner, herr Simpel, här i soffan. Salomon backade sig åter och plockade på balsduken. Var så god, herr Simpels, återtog baronen med en artig hänvisning på platsen, der deu hederlige Salomon skulle få hvila jagets frånsida. Salomon trädde närmare, skiljde frack