Aftonbladet – 10 oktober 1842, sida 3

Först mot morgonen återvände de begge vännerna till Simpelvik ; Salomon var upprymd ocb glad, men löjtnanten var trött af sin dans. Bygdens tärnor hade ej riktigt sympatiserat med honom, utan bade till och med aflinat åt bans sätt att uttrycka sig; det var tvertom med herr Salomon Simpel. När man kommer utom sin krets, utom den fina gränslinia, der seder och bruk och språk småningom förändrat sig, är man alltid löjlig; det är således gifvet, att en äkta landtjunkare skall anses löjlig i de så kallade högre kretsarne, ty han kommer från en annan sfer, är en främling i de sidenklädda rummen och en komisk figur i trymåerne; deremot då en af salongens bortklemade barn med mjölkfingrar trycker en bondflickas härdade hand och smeker hennes öra med umgängsspråkets insyltade artigheter, skrattar hon åt honom — ban är en löjlighet i hennes krets; begge hafva rätt; det är bättre att de hålla sig skiljda. Löjtnanten var således alldeles icke nöjd med sin afton, utan låg och förargade sig hela morgonen åt det dumma folket, som ej förstode sig på bildning och umgingsvett. . Salomon deremot drömde om den vackra Anna Stina och var lyck: