Aftonbladet – 10 oktober 1842, sida 3

menniska än förut. Salomon blef isin stilsnill rik; qvicka infall, som i bättre sällskapskretsa qväfdes i lindan af den barbariska anständigheten och en viss blyghet, som skämde bort der verkliga hamor, hvilken var Salomon egen, flödadt nu i fulla och rika strömmar, och otaliga skratt. .salfvor, uppriktiga, liksom glädjen, belönade der qvicke herrn, som så nedlät sig bland folket Salomon sjelf, seende sin fina klädesrock liggande i gräset och påminnande sig sitt guldur med tillhörande berlocker, fann sig: upphöjd öfve) dem alla, samt njöt af att kunna nedlåta sig att utgöra en glanspunkt i sällskapet; det va: nemligen ingen som bjöd honom en pris snus, utan att helt artigt säga: Jag får väl inte bjuda patron en pris af mir smuts,, eller något ord, som ungefär uttryckte detsamma, och då Salomon utmärkte någor bondflieka och sade: Du är vacker som en dag, Maja lillan, så svarade flickan helt blygsamt: Åh! han bara säger så, jag är bara en bondflicka, han känner så minga förnäma frökna och gör nog skilnad på — och pannkaka,. De vari en sådan krets Salomon var wsig sjelfo och njöt sin redbaraste glädje. Men se der en skön flicka, och hvad åe des ögonen äro vackra och huru fin och lik en rosenknopp äro ej de der läpparne, som le så skalkaktigt! Hvem kan det vara,? frågade Salomon en gammal gubbz: och pekade på en flicka, hvilken, lätt som en sefir, fladdrade i dansen. eDet är min dotterdottero, sade bonden, woch är bemma i nästa socken.