Aftonbladet – 10 oktober 1842, sida 2

fröken, och en deri man stöter bittermandel åt folk — var det inte bra sagdt? Rätt bra,, yttrade löjtnanten; nå, vidare.n Jo, vidare, så blef det månsken om qvällen, och vi gingo ut att promenera; jag bjöd henne min arm; och den tog hon. Jag började att taia om naturen, om småfoglarne och om mitt Östtryckeri, som hon -beundrade, sådan kumminost hade hon aldrig smakat, som min, sade hon. Då grep jag tillfället i flygten och sade: Ack, min fröken, äter ni gerna min ost, vågar jag boppas, att ni en gång vill blifva drottning öfvör mitt bjerta och min lilla egendom, och om jag vågade hoppas se er utsträcka er blomsterspira öfver mig och osttryckeriet; jag lägger mitt hjerta för edra fötter — hvad trer du hon svz2rade? Nej, det är, min själ, inte lätt att gissa sade löjtnanten och drog på muanen. Ja så, du skrattar,, uppbrusade herr Sala. mon, ja, skratta du och res dina färde, och ses skall jag väl ta qvarstad i din lön för de femhundrade riksdalerna — jaha, det gör jag — jagc tål inte spektakel och är en myndig man, vet du det, du.s . Nå, nå, heders vän Salomon, jag skrattade icke åt dig, och hvad dessutom de femhundra avgår, så — men pog om det. Hvad sade hon? Hon sade ingenting, utan skrattade, och så kom ksptenen och alla de andra fram ur buskarne och skrattade som en hop skator omkring ett köttstycke — de hade gömt sig, de, — Ack, hvad berr Salomon är intressant, ropade de alla och skrattade; — man kan bli rasande., Ah jay sade löjtnanten allvarsamt, smen du