Aftonbladet – 8 oktober 1842, sida 1

värre blef denna sednare villan än den förrs De hade nu tillbragt en tid af tolf månader denna husliga olycka, då deras sista strid upp stod. Hårdare och bittrare ord, än någonsin, ha de under deras ömsesidigt tilltagande vrede und fallit dem båda. Slutligen steg deras oenigbe till enzssåden höjd, att den endast kunde; sluta på det sätt, att Byron lemnade rummet, högtid ligt försäkrande att han aldrig mer ville åter vända till det hus der han lidit så mycket. Än da till dess han försvunnit, var vreden den öf verhandtagande känslan hos lady Mathilda. Mai så fort dörren tillslutits efter hans bortljudand steg, brast hon i gråt. Och dit skulle det då kommal ropade hon jag skulle lefva att höra honom säga till mig att vi måste skiljas! dock för detta fråktar ja: att jag måste skylla mig sjelf mer än honom Stundora förefaller det mig som om vi ändå al skade hvarandra, och denna tanke omfattar jag så gerna — huru kär han är för mig, känne åtminstone Gud. Mitt samvete säger mig ofta att vi missförstå hvarandra; men splitet och af vighetens demon har så införlifvat sig med oss att Gud allena vet huru den skall någonsin kun na fördrifvas! Jag blickar icke längre med hop mot framtiden. Hopp! hoppets blomma är upp: ryckt med roten ur mitt bröst. Jag tror har har rätt — jag tror att det skulle bli honon bättre, om jag vore skild från honom — åtmin stone för en tid. Stackars älskade Fitz-Roy din ofördragsamma hustru skall icke utestänrs: dig: från ditt hem. Jag skall utföra den plan som jag så länge i tysthet öfvertänkt och hvil ken jag känt att jag förr eller sednare skull