Aftonbladet – 8 oktober 1842, sida 1

hon sig den förfärliga syn, hon nyss bevittnat, och;hon ropade: min manl Läkaren försökte i början att förmå henne till att lugna sig, samt att bibringa henne några tomma tröstegrunder. Men, plötsligt uppresande sig, stirrade hon genomträngande på den välmente ljugaren, och med en manlig fasthet, der ingen mensklig varelse kunde hafva tilltrott denna qvinna, fordrade. hon med en förfärande häftighet att bli underrättad. om det värsta. Öfvertygad att hvarje vidare motsägelse, eiler försök att vrida bort saken, endast skulle ännu mer skada, underrättade läkaren henne, att Byron blifvit öfverkörd af en: vagn, hvarigenom ban blifvit svårt krossad, samt det ena benet afbrutet; men att han ännu lefde och kunde räddas. Ingen mensklig makt kunde derefter hindra henne att genast gå till sin mans rum. O,buru grymt förebråddes hon icke af sitt bjerta, då hennes ögon mötte det förskräckliga skådespel, som här framställde sig. Han, som hon kort förut lemnat i helsans och kraftens fulla lif, han, som, honrmu fann att hon tillbad, låg krossad och förstummad, en hjelplös, medvetslös varelse. Och om någonting kunde öka det grufliga vid en sådan syn, var det det förfärliga medvetandet, att hon kunde anse sig sjelf såsom orsaken till denna fasaväekande katastrof; ty, äfven i denna plågsamma stund..kände bon, att utan hennes hårda ord hade han icke gått ut, och således. ännu: varit er sund och jiycklig man. Men om. denna tanke smärtade benve då, hvilka ord förmå beskrifva de samvetsqval, den fördömelse, som sedermera grepo henne! Jag, vill