Aftonbladet – 8 oktober 1842, sida 1

bli tvungen att verkställa. Ja, denna dag, denna timma, skall jag fly till min far och bli hos honom, intill dess frånvaron skall hafva återgifvit oss båda våra fordna känslor. Gud, som ser i mitt hjerta, vet att jag icke för min skull eller för min egen osällhet, utan för medvetandet om hans, underkastar mig denna skilsmessa!p Med denna föresats lät bon straxt -tillsäga om vagn; och gick derpå till sitt rum, för att vidtaga nödiga anordningar. Dessa voro snart slutade, och hon beredde sig på att fara. Men hon hade icke förr för detta ändamål öppnat dörren till sitt rum, än ett besynnerligt, oredigt sori nådde hennes öra. Hon såg. frågande på sin betjent, och denne svarade med en förvånad och orolig blick. Men ingen af dem talade, ty det var någonting obeskrifligt förfärande i detta buller, som heit och hållet betog dem orden. Lady Mathilda skyndade orolig ett stycke utför trappan, då Jjud af steg och sorl af många dämpade röster tydligen mer och mer närmade sig. Hon lyssnade uppmärksamt. Det var visserligen sorl dernere, men det var någonting tyst och oförklarligt deri, som uppväckte hos henne en obestämd, men djup oro. Hastigt ilade hon vidare utför trappan, tills hon möttes af fyra karlar, som på en klumpig bår buro hennes mans kropp, vanställd af blod och stoft! Ned på de kalla stenarne, utan en kiagan eller ett ljud, sjöck på ögonblicket den olyckliga Mathilda. Då bon återhemtat sig, befann hon sig utsträckt på en säng i sitt eget rum, och omgif;ven af sina tjenare och en likare. Ett ögonblick såg hon sig vildt omkring; men snart erinrade