Aftonbladet – 7 oktober 1842, sida 3

det han betänkte sig på ett svar, utropade lady Mathilda hastigt och med uttryck af högsta enkelbet: ! pTörs jag bedja dig vara så god och säga mig hvad det är för ett litet rosenfärgadt band, som skymtar fram der? Och som hon talade, visade hen på vesten i grannskopet af hjertat, i hvars närhet det framskymtade en förrädisk ros bland vecken. Ah dettal ropade den förrådde Mr Byron, mer förvirrad, men mer liknöjd än någonsin, då han mekaniskt drog fram skatten från det oroliga förrädiska göm:tället. Jag försäkrar att jag inte begriper hur den kommit dit, det är en ros, en vissnad; ochp, tillade han, åter fulikomligen sansad, och med en betydelsefall och pikant bliek på lady Mathilda, oicke värd att förvaras. Med dessa ord kastade han öfvermodigt blomman ifrån sig bland den mängd vildt vexande vintergröna, som betäckte gångstigen. Lady Mathilda erinrade sig alltför väl hvem det var, som först yttrade dessa ord om denna samma ros; och hennes sårade känsla uttalade sig klart i den matta rodnad,som flög öfver henne3 ansigte. Men i nästa ögonblick bade en onaturlig blekhet efterträdt purpurn. Hon sade intet mera; Byron gjorde intet bemödande att försona henne; de gingo under tystnad tills de hunnit målet för sin Vandring, då hon stelt bad honom att icke afbryta sin promenad, samt inträdde i huset. Hennes älskare svarade ej; utan bugade sig ceremoniöst; och hon aflägsnade sig Hans öga följde henne imedlertid, uppmärksamt, då hon drog bort, men ingen vänlig dröjande blick) sände hon tillbaka. Deras första, men ej sista söndring. Så snart hon helt och hållet försvunnit, å-! tertog Byron långsamt och ifrigt sin vandring; kastande ängsligt forskande blickar rundt omkring, under det han gick framåt, Slutligen an