Aftonbladet – 7 oktober 1842, sida 2

skugga af den melankoli, hvaröfver hon nyss reflekterat. Under det hon med den ifrigaste uppmärksamhet blickade på honom, förde han armen mot sitt ansigte och förblef så en stund i samma ställning, synbarligen betraktande något föremål, som han höll i handen, men som afståndet icke tillät henne urskilja. Detta föremål förde han då till sina läppar; och återigen sade henne i ögonblicket en hemlig, oförklarlig känsla, att det var rosen. . Hvilken känsla af hänryckning flög icke då igenom henne och kom hennes hjerta att sl och bloden att sjuda! Hastigt lemnade hon rummet och ilade ned i trädgården, för att uppsöka sin älskare. Inom de 40 nästföljande minouterna hörde mr Byron, der han vandrade på en af de dystraste gångarne, lätta fotsteg bakom sig; och han vände sig missnöjd om, för att se hvem förföljaren var. Lady Mathilda närmade sig hastigt; hennes kinder glödde, henaes ögon blixtrade af känslornas liflighet och den hastiga gången. Fitz-Roy! ropade hon, utsträckande sin hand mot bonom; älskade Fitz-Roy, jag har sökt dig öfverallt -.. och hon dröjde och hemtade andan. En flygtig glimt af glädje sköt från hafs ögon, som blickade forskande på henne, men dog hastigt bort. Jag visste icke att det var duy svarade han kallt, i det han långsamt fattade den framräckta handen. Detta kalla mottagande var icke likt det, som hon väntat sig, eller önskat; men hon var allt för högt stämd, för att deraf låta afskräcka sig. Var icke så kall sade hon, eller vill du tvinga mig att tro, det ditt uppförande icke öfverensstämmer med dina känslor. : Och som hon talade blickade hon så ömt pi honom, att mr Byron kände sig grufligen frestad att kapitulera. Men han besegrade snar!