Aftonbladet – 7 oktober 1842, sida 2

— H---—-AA ——.———.—., SENNNNAAAR vertygad om verkligheten af bans kärlek för henne. Då hon i sitt nu vaknade sinne skärskådade det förflutna, huru otacksamt och ona.urligt förekom hennes uppförande henne icke! Stackars Fitz-Roy! kunde väl den bittra känslan af huru illa bon betalade hans uppriktiga bekännelse, möjligen hafva förorsakat denna hans nedslagenhet? Ja, detta måste vara enda orsaken; ty, med sig sjelf visste hon allt för väl, att för den verkliga kärlekens ömtåliga känslor innebär äfven en tillfällig förminskoing af ömhet den grufligaste smärta. Vid nogare betänkande blef tviflet förbytt i visshet; och hon stod af sitt samvete förvunnen att hafva varit sjelf orsaken till sin älskares sorg. O, huru ärligt anklagade hon icke sig sjelf och hatade sin egen lättsinnighet! och tiofaldigt ökades denna smärtsamma känsla, då hon erinrade sig huru hans missnöje måste hafva blifvit förmeradt och styrkt genom det vårdslösa sätt hon under den föregående aftonen mot fonom antagit, ty, eggad och oroad af ett bekymmer, som, i det uppdrifna känslotillstånd hvaruti hon befann sig, var henne fullkomligen obegripligt, hade hon riktigt systematiskt afhållit sig från alla försök att försona och blidka honom. Under denna förkrossande sjelfbetraktelse hade hon ställt sig uti fördjupningen af ett fönster, hvarifrån man hade en fullständig utsigt öfver trädgården. Ea stund flögo hennes ögon tanklöst öfver scenen; men slutligen dröjde de vid en gestalt, den både afståndet och löfverket fortforo att göra otydlig. Snart sade hennes aning; en kärlekens, serdeles den gvinliga kärlekens, egendomlighet, att detta var Byron, och hon vaktade honom uppmärksamt. Gestalten rörde sig, närmade sig mer och mer, och syntes snart rullkomligt från en friare plats, och hennes aning bekräftades. Det var Fitz-Roy; och trots len rymd, som åtskiljde dem, upptäckte dock rennes snabba öga i hans min och hållning en