Aftonbladet – 7 oktober 1842, sida 2

sin blödighet och vidtog med mycken sjelfbehberskning: På min heder, Mathilda, du är mycket smickrande, men jag kan verklig:n icke förstå hvarföre du gör mig den äran att anse mig för skrymtare. Jag kan försäkra, att jag, intill dess jag hade förmin bli bekant med lady Mathilda, aldrig vetat att jag hyllat förställning; icke heller kan jag nu på ringaste sätt förstå hvad gagn jag kunde hemta af ett dylikt spel. Hennes stegrade känsla höll ännu profvet, och hon återtog derföre med oförminskad värma och kärlighet: . Jag vill meddela dig en fåfäng, men dock sanska kär gissniog, som skall söga dig hvarföre jag anklagade dig för förställning; ehuru jag likväl icke kan förklara detta hvarföre.s Derpi tillade hon med stigande värma, jag gissar att du tänkte på mig då jag först tilltalade dig, — ja, och det ganska ömt ändå. Verkligen, svarade Mc Byron, något förvirrad och häpen vid denna plötsliga och fällande anklagelse; verkligen jag visste icke — jag vet icke — Om jag såsom en gentleman bör förklara mig skyldig eller oskyldig till denna förskräckliga synd. Men, var god och säg mig först, på hvad fakta du grundar din anklagelse?s Ack! det är en hemlighet — men uti höjden al mitt ädelmod skall jag ändå upptäcka den. Hvad var det du för några minuter sedan höll i din hand och kysste?n Vid denna, som det tycktes, helt oskyldiga fråga blef, mirabile dictu, den stoiska verldsmanaens mörka kind, som troligen aldrig förut förändrat färg, plötsligen betäckt med rodnad: Byron var verkligen högligen förvirrad, — missnöjd och stött. Han var bedröfvad och förargad i medvetande af sin egen förvirring, och :anu mer öfver att den förrådde sig, — han var itvermåttan vred öfver denna plundring af hans Jjertas dyrbaraste hemlighet. Imedlertid, under