Aftonbladet – 7 oktober 1842, sida 1

han vägen till orangeriet, der Mathilda funnit rosen. Han gick in och satte sig der. Huru innerligt lycklig, tänkte han, var jag icke här, för en liten stund sSedan. Och hvarföre är j2g icke lika lycklig nu?x Han kunde, eller rättare ville icke besvara denna fråga. Han ville icke erkänna för sig sjelf, att blotta uttrycket i hans älskarinnas ansigte hade återupplifvat alla hans fordna misstankar, hade ånyo kommit honom att frukta att hon blott var en bjertlös kokett, som hvarken zde känslor eller uppriktighet, men som låtsat åda, för att tillfredsställa sin gränslösa fåfänga, och visa verlden att äfven han miste följa hennes triumfvagn. Han hade blott en helt kort stund hängifvit sig till dessa melankoliska betraktelser, då han blef varse lady Matbilda, som närmade sig. Denna syn tröstade honom något, ty af hennes oroligt irrande blickar drog han den slutsats, som ock var ganska riktig, att hon hade sett honom gå ut i trädgården, och att ton derföre Var gången dit att söka honom. Men hans nedslagenhet var derföre alls icEe minskad, och han satt följaktligen ännu Oviss, huruvida han skulle möta och tilltala henne, eller låta henne pas:era; ty ehburag han kunde se henne, var han sjelf dold af träden. Under det han ifverlada med sig sjelf, såg han lord Ambleside bastigt närma sig från motsatta hål!e!, och inästa ögonbliek möttes far och dotter åt, helt nära orangeriet. Min kära Maihilda, utropade lorden, jag bar sökt dig öfverallt, emedan jag har en sak af vigt att meddela dig. Och likväl villjag nästan svära på att du vet, att Byron just nyss varit hos mig och begärt din hand. För min de! har jag insenting emot saken; jag förmodar att han ialla sfseenden är ett passande parti. Men, som jag alltid föresatt mig att icke våldföra dina känslor ch Önskningar, begär jag blott att du utan rinste förställning säger mig om det är sannt