Aftonbladet – 7 oktober 1842, sida 1

Men ehuru Byron var förtjust af hennes samtycke, låg det någonting i tonen och uttrycket som till och med i detta ögonblick oroade honow. Då den första uppsvallningen af hans känslor saktat sig, blef han öfvertygad att icke all den känsla, som han kunde hafva önskat, hade uttalat sig i hennes bifall. Han blickade for skande i hennes ansigte; men det: låg der ett luga, en hvila, som icke tillfredsställde eller för: nöjde honom. Kunde han blott hafva seit nec i heanes hjerta, hvilken glädje skulle han icke bafva erfarit. Men Hennes ansigte bar falskt vittnesbörd mot hjertat, ty medan inom henns den högsta lycksalighet rådde, talide det yttre en ljunhet, som föga tillfredsställde den enthusiastiske älskaren. Han gjorde åtskilliga försök att återtaga tonen i deras förra samtal, Men har erhöll enstafviga svar och föga uppmuntran från hennes sida, och följaktligen uppstod snart en fullkomlig tystnad. Men för att göra henne rättvisa, så vilje vi tillstå, att denna hennes motvilja att tala härflöt mindre från en nyckfull halsstarrighet, än från den inre distraktion och omstörtning, som hennes sällhet jörorsakade. Missbelåtenhet och en skugga af motvilja sväfvade öfver hennes ansigte, som, understödd af en brottslig nyckfullbet, snart antog form af likgiltighet och lättsinne. De framkommo till boningshuset; då Byron straxt sökte lord Ambleside, och sedan han underrättat honom, att han hoppades på lady Mathildas benägenhet, begärde han Jordens samtycke till deras förening. Hans herrlighet svarade, att om hans dotter bifallit, kunde han icke inse hvarföre han skulle lägga sig deremot, och sålunda var saken uppgjord. Men Byron var tcke nöjd; han kände att hon icke var fullkomligen belåten, och återigen vandrade han ned i trädgården för att öfverläggs det steg han tagit. Utan att tänka derpå to;