Aftonbladet – 7 oktober 1842, sida 1

— nådde bans ifver sin höjd och exploderade med en effekt, som till och med kunde bafva skämt ut fisalen i förstå akten åf Cendrillon. Hvad jag ville gifva er? utropade han med bäftighet; allt som finns i verlden — hela universum — detta ville jag gifva er, egde jag att gilva det! Men som jag är blott en stackars arm dödlig, kan jag endast lemna er mina egna tillhörigheter — mitt hjerta och min hand: — Säg, dyraste Mathilda! fortfor han och böjde ett knä, samt fattade den öfverlåtande handen, den han häftigt tryckte mot sina läppar; wsäg, går ni in på handeln? Denna ros skall innebära ert svar. : Om ni öfverlåter den, är min lycka för alltid befästad; om ni vägrar den, bannlyser ni mig för alltid från er åsyn. Hon sände en lång, kärleksfull och likväl forskande blick på henom. Det uttryck af ömhet öch sanning, som talade ur hans ögon, var icke mindre öfvertygande, och i detta ögonblick stodo de för hvarandra inbördes klara och troende. Målet var vunnet! Fita-Roy älskade henne! älskade henne verkligt. Hon kände detta med stolthet, med segerglädja — och på ögonblicket försvann den vackra stämning, som kärlek och ovisshet i förening väckt hos henne, såsom en dröm, och alla kokettens förkonstlade ideer och nycker, dem tid och vana införlifvaåt med hennes väsen, återuppväcktes hos henne till förnyadt uf. Förtjusningens rosenfärg på hennes kind bortbleknade småningom, och ett långt mindre ätskvärdt uttryck intog dess ställe, sjelfbeherrskningen bredde sin marmorfärg öfver det nyss så lifvade ansiktet. aDer, tag rosen, sade hon, edet lönar icke mödan att jag förvarar den., Byroh mottog gåfvan med hänryckning och förklarade sin tacksamhet vid den sköna gifvarihnans läppar: På detta sätt förlofvade sig de båda behagsiuke.n