Aftonbladet – 5 oktober 1842, sida 1

och taket sålunda kommit en betydlig del djupare ned än golfvet, den olycklige innevånarns ställning var, som man: lätt kan föreställa sig, så högst förvänd som möjligt. Mr Fitz-Roy Byron hade på intet sätt någon ringa. tanke. om sina förståndsgåfvor, och hade efta, i tyngande fall, anlitat sitt hufvud om kjelp och stöd; men att detta den menskliga statyuns högsta prydnad någonsin skulle komma ait bli i bokstaflig mening ett stöd, hade hittills aldrig, i något hänseende; såsom en inträffande möjlighet ingått, i hans kalkyler. Han var följaktligen mycket förärgad öfver sin ställning; och sedan hans kraftiga bemödanden att gifva saken en annan vändning slagit fel, ropade han med full hals på hjelp Men likså gerna hade han kunnat repa på vindarne, ty hans betjent hade utan all försynblifvit kastad, — som en markatta kastar ett äggskal, — öfver ett bögt plank in i en närgränsande äpg midt i en pöl; och hvad skjutsgossen :besträffar, var han på sitt håll alltför Nifligt inbegripen uti åtskilliga häftiga pantomimiska rörelser, : hvartill en vridkad fot förmådde honom, för att gifva någon uppmärksamhet åt den inspärrade och förödmjukade dandyns rop. . Mr Fitz-BRoy fann derföre snart, att har var tlemnad helt och hållet åt sig sjelf och sia egen rådighet; och denna jöfvertygelse var åtlöjljd af måpga desperata bångstyriga försök, hvitka slutligen medförde någon ljusare utsigt för fången. Först visade. sig den hjelplöse mannens hufvud i vagnsfönpstret, derpå trängde hans skuldror fram genom den trånga gluggen. Slutligen lyckades det honom att återkomma i sitt naturliga esse