enligt krigsartiklarne, icke kunde med eztrajudiciell bestraffning beläggas, och jag dessutom ansåg bestfäffningen nog hård, såsom varande den första jag undergick; så anförde jag, efter arrestotidens slut, besvär deröfver i Eders Kongl. Maj:ts krigshofrätt. Uti sin förklariug öfver dessa besvär gjorde herr öfversten flera ytterst sårande tillvitelser mot mig och beskyllningar, hvilkas grundlöshet jag, uti mina påminnelser emot denna förklaring, åtog mig att med vittnen bevisa. Då dessa påminnelser — just under pågående regementsmöte år 1840 — skulle afgå, blef jag kallad till herr öfverstån, som i närvaro. al nu mera aflidne herr majoren och riddaren Gylteaspetz, herr kapitenen och riddaren Lilljestjerna, herr kapiteren och riddaren dOrchimont, då varande herr löjtnanten, nu mera kapitenen Hollberg och herr löjtnanten Ryding tillfrågade mig, huruvida jag ej ville nedlägga målet. Härtill förklarsde jag mig beredd, under följande vilkor: 4:0 att mina påminnelser skulle till kongl. krigshofrätten insändas; 2:o att vi derefter gemonsamt skulle till kongl. krigsbofrätten ingå med memorial om målets nedläggande, utan att uppgifva de skäl, som föranledde oss 4ertill, och 3:o att herr öfversten i officers-korpsens närvaro återtog sina, mot mig fällda, förklenliga yttranden. Dessa vilkor gillades af de närvarande herrar officerare. Herr öfversten begärde likväl, att, i afseende på tredje punkten den ändring måtte vidtagas, att icke några underlöjtnanter skulle tillkallas, och ait återtagandet skulle få ske endast inför de nu tillstädesvarande officerare. Jag villfor äfven denna herr öfverstens önskan, förlikningen försiggick och herr öfverstens handslag,; jemte herr öfverstens, så väl nu vid tillfället som förut uti bref, ofta upprepade aktning för min person, gaf mig kopp om, att framdeles komma i åtnjutande af herr öfverstens ynnest. Vi inlemnade derefter till kongl. krigshofrätten vår ansökan om målets nedläggande. Af förekomne anledningar fann jag mig sedermera föranlåten, att hos Eders Kongl. Msj:t underdånigst göra en hemställan i samma afseonde. Genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga utslag af den 3 Februari detta år blef målet till Kongl. krigshofrättens afgörande återförvisadt och genom samma krigshofrätts utslag den 29 sistlidne Juni nedlagdt. Efter denna på herr öfverstens begäran uppgjorda förlikning, hvilken tydligt tillkännagifver min benägenhet att gå herr öfverstens önskningar till mötes, är det så mycket mera påkostande, att se mig blottställd för herr öfverstens fortfarande missnöje och att finna herr öfversten hafva tagit ett steg, som herr öfversten så väl vet kan menligt inverka på min framtid, och som, ifall det lyckas, möjligtvis skulle kunna beröfva mig medborgerligt förtroende och med detsamma ekonomisk bergning. Till grund för sin underdåniga-hemställan om mitt skiljande från mitt nådigst gifna förordnande såsom bataljons-läkare, hvilken hemställan den 24 Juli af berr generalbefälhafvaren, m. m., i underdånighet tillstyrktes — har herr öfversten lagt den rapport, jag under sistförflutne rekrytmöte till herr öfverstelöjtnanten grefve Cronhjelm afgaf öfver en officers helsotillstånd — förhållandet härmed är följande: , Regementets. rekrytkompani var förlagdt på mötesplatsen — nära , mil utom Wenersborg — och jag beordrad att besörja sjukvården derstädes, under det regementsläkaren sjel! hade sjukvården vid befälsmötet, som hölls uti staden. De: första åtta da-garna af mötet, ;som började den 48 Maj, måste jag bo uti staden, emedan Bohus läns kanalkommende: ring låg inqvarterad å sjukhuset, och -detta, efter kommenderingens uppbrott: den 24, behöfde iordningställas. :, Underlöjtnanten Lundquister tillsjuknade, och sedan rekrytchefen af mig blifvit underrättad, att icke tiden för underlöjtnantens tillfrisknande på förhand kunde afgöras, ingick Han med rapport derom-och-begäran att erhålla annan offiter. Den 23 Maj, vid middagstiden, erhöll jag från berr regementsläkaren en skrifvelse,. hvaruti.-han anmodade mig: att :lemna. upplysning om underlöjtnantens sjukdom, oceh herr öfverstelöjtnantens ordåres derom till regemenuiäkaren åtföljde skrifvelsen. Jag afsände då genast medicinaldrängen med den begärda upplysningen; men herr regementsläkaren, som bor på sin egendom utom staden, träffades icke hemma. Dels för ått lindra berr regemenslökarens besvär, dels på det underrättelsen så mycket snarare skulle komma : herr öfverstelöjtnanten till handa, sammanskref jag tillika den öfverklagade rapporten: och eftersom befälsexercisen -var börjad och jag på aftonen skulle bege mig till rekrytlägret, så lemnade jag den till en af adjutanterna. Den 925 blef jag kallad till herr öfversten, der äfven herr grefve Cronhjelm och herr regementsläkaren infunno sig. Herr öfversten uppläste då herr grefvens rapport, och herr regementsläkaren tillfrågades, huruvida han befallt mig att till herr grefven afgifva rapport om underlöjtnantens sjukdom: Töfverensstämmelse med sanningen förnekades detta af herr regementsläkaren, hvareftet det tilläts mig att yttra mig. Jag förklarade då: att berr regementsläkaren anmodat mig aflemna underrättelse till sig om förhållandet; att det var denna anmoden jag menade i förevarande rapport; att den otydlighet, jag nu der förefann, härledde sig från den brådska, hvarmed rapporten skråfs, och som till och med är synlig i det yttre af stilen; att jag naturligtvis icke med vilja hade kunnat säga en osansina. hvaraf iag aldrig kunnat skörda annat