Aftonbladet – 3 oktober 1842, sida 1

Det var mörkt om qvällen, då skogvaktaren gick den vanliga genvägen genom skogen, det var tyst och stilla derinne, då han framilade på gångstigen, bärande den tunga stämpelbammaren på axeln; men mannen tänkte ej derpå, utan endast på sitt arma barn och hennes okände förförare. Når han kom ut till landsvägen, hörde ban Jjudet af en trafvande häst; han stadnade; bvem kunde det väl vara, som så sent på qvällen red denna vägen fram? Snart skönjde han en ridande person i mörkret. Hvem är der?) frågade den ridande; säg mig, fertfor han, hur långt har jag fram till skogvaktarebostället; jag fruktar jag ridit förbi vägmärket., eHvad skall nis, frågade skogvaktaren, så sent till bostället? skogvaktarea är icke hemma.x aDesto biäittres, yttrade den okände, edet är ej konom jag vill träffa — säg mig vägen, min gode man. Ni vill ej träffa honomx, invände skogvaktaren med dof stämma, ni vill ej träffa honom, utan kanske dottern ? Riktigt gissadt, just dottern. aJasån, röt den olycklige fadren, sjaså, du är således den som förfört henne; rid tillbaka till herrgården, jag vill ingenting nämna för grefven, ty du hör troligen till betjeningen — se så, rid tillbaka.s Hvem är det som vågar befalla? yttrade dee okände med ett bånskratt. Det vore underligt, om du, bondstackare, ville hindra mig att besöka skogvaktarens dotter och mitt eget barn . . .p Den okände hade ej förr utsagt dessa ord, än den olycklige fadren greps af en brännande