Aftonbladet – 3 oktober 1842, sida 1

såg minan henne stå bredvid det kors, man upprest på det ställe, der mordet skedt, ett hemskt minnestecken, som vi här och der se i våra skogar. Anna hade i sin barndom bört, att man kunde upptäcka brottslingen, om man en thorsdagsnatt vick ut tigande från sitt hem och ej såg sig tillbaka förr än man framkommit till den ort, der brottet föröfvats; då skulle man der falla på knä, med ansigtet mot jorden, och läsa en trollformel af följande lydelse: Brott och nidingsdåd och mord; nattens konung säg ett ord: hvem har dådet öfvat som mig så bedröfvat? Sedan man tre gånger efter hvarandra läst denna vers, skulle man se hastigt upp, och vantron försäkrade, att tjufvens eller mördarens gestalt skulle synas lik en flyktig, men dock igenkänlig bild. Annas sorg förvillade bennes eljest rena förstånd, eller kanske snarare det börde till tidens anda att tro på öfvernaturliga ting, liksom till vår tids att vilja förklara allt. Nog af, hon beslöt en sådan vandring, för stt upptäcka sin älskares Mördare och befordra honom (till straff; ty om icke mördaren straflas, får icke len döde ro i grafven, och i mången dröm bar Arved stått framför benne och pskat på sitt blodiga bufvud och bedt henne uppticka mördaren, Anna gick en thorsdags natt ifrån sitt hem, bon såg sig ej om, hon hviskade ej ett ord under den hemska vandringen genom skogen; slutligen stod hon vid korset, som glänste nytt och hvitt i månskenet, och nu föll hon på knä och