Aftonbladet – 3 oktober 1842, sida 1

bämndkänsla. Lik ett vilddjur rusade han på sin dotters förförare, det var en kort strid; ty snart lig der något på landsvägen, det vred på sig, det pustade och rosslade, det var en döende menniska, och skogvaktaren stod dervid liksom drömmande, med den blodiga hammaren i banden; den grefliga kronan, som utgjorde stämplen, var blodig, blod kändes klibba på mördarens händer, — han flydde. När ban åter kom hem, voro hans anletsdrag stela som på en marmorbild, och det mörka ögat stod oupphörligt fästadt på en punkt. Anna satt ännu och gret, med barnet i sin famn; men fadren sade intet, utan knäföll bredvid det sofvande barnet, betraktade det länge och tryckte slutligen en kyss på dess pann2. Barnet spratt till i sömnen. Rätt såx, sade gubben, barnet ryser tillbaka för sin morfar, rätt så — stackars Anna! stackars du lilla barn! Dagen derpå spridde sig ryktet att grefve Arved funnits mördad i skogen, men ingen misstanka föll på skogvaktaren. Det blodiga liket fördes hem till Svartfors och fjorton dagar derefter insattes det under pomp och ståt i familjgrafven. Han var den sista ättlingen; men grefvinnan satt der bemma, blek som en hamn och sörjde, hon bade mistat allt, och intet barn tröstade henne, intet, intet lindrade hennes smärta. I det lilla skogvaktarebostället var allt sig likt, utom Anna, som dagligen aftynade allt mer och mer; men bon sade intet, hon blott smög sig då och då ut i skogen, och mången afton