Aftonbladet – 3 oktober 1842, sida 1

DE TVÅ KORSEN: (Ur Zimmts reg3.) (Slut från Lördagsbl.) Ej långt derefter stadnade grefvens stolta gångare utanför skogvaktarens stuga, och den unge mannen i hela glansen af ungdom och prak! stod framför Anna, som var ensam hemma. Nu vaknade åter det trogna ungdomsminnet, och Arved förnötte mången stund tillsammans med sir barnsdomsvän, liksom fordom i oskyldig glädje: men besöken förnyades ofta och alltid, då der redlige skogvaktaren var sysselsatt på annat båll Oskuldens glädje blef allt mindre tillfredsstäl lande och passionen, den glödande passionen som förut dolt sig under blommorna, blef up penbar; det var en bård strid mellan kärlel och pligt, men kärleken segrade. Ett år derefter satt Anna och höll gråtande en liten, vacker gosse i sitt sköte, och henne far, hvars hår på några månader blifvit grå. sprängdt af bekymmer, gick fram och åter pi golfvet i tyst förtviflan. Du vill således, , yttrade ban, gicke erkänns hvem det är som mördat min lefnads glädje som vanärat en ärlig man, innan ban hunpi lägga sitt trötta hufvud till hvila — ack Anna kära Ånna, var ej så hård, låt din gamle fal åtminstone veta hvarifrån slaget kommit — Anna! Anna! hör du hvad din far säger? Men blott en ström af tårar blef hennes svar — eFarväl då, Annal, sade gubben; sjag måste i afton gå fram till herrgården, att göra reda fö utstämplingen; betänk dig väl tills jag komme tillbaka, ovissheten mördar mig.