Aftonbladet – 1 oktober 1842, sida 3

pudrade hår rörde sig der uppe i salen i stel prakt; men öiver alla de andre såg Anna Arveds hufvud och, då han vände ansigtet åt det håll der hon stod, var det liksom något bländat henne, hon gömde sig bakom sina kzmrater, och mer än en gång tyckte hon, att det skulle varit godt att få gråta ut. Hastigt tystnade musiken och nu kom Arved, hållande sin brud vid handen, ned mot dörren och ställde sig midt för den sam:ade folkmassan. Se här, go vänner,, sade han, här är eder fru, min kära hustru, som jag inför Guds ansigte lofvat att älska och ära; gören j detsamma och bedjen Gud för den goda husfrun, som vill eder alla väln Folket ropade ett lefve för det sköna paret, mer den unga grefvinnan lutade sig till sin mans axel och gret af rörelse öfver att blifva så ärad. Det vet Gud, sade hon sakta, jag skall blifva en moder för detta folket; är du nöjd med det, Arved? Men der stod en i folkhopen som icke gret, men led desto djupare; det var Anna, som nu på en gång liksom i en spegel sig sin själs innersta och huru der brann en låga, hvilken hon ej var mäktig att släcka; det var kärleken, och föremålet var den sköne brudgummen. Plötsligen hördes ett dämpadtrop der nere vid dörren, folkmassan kom i en orolig rörelse och grefve Arved skyndade till stället. En flicka har dånat, sade man honom, och se, den flickan var Anna. Utan atttänka på festens betydelse eller på annat än sin barndoms lekkamrat, fattade grefve Arved den sköna flickan om lifvet och uppehöll beone. Svicnisgen varade ej länge, snart uppslog hon åter ögonen och kastade en vänlig, tacksam blick på sin barndomsvän; ji den blicken låg mera än tack, der låg en svärmisk kärlek, som strömade lik ett smygande gift in i brudgummens bjerta; den blicken sprängde bela hans lefnads lycka. (Slutet följer.)