Aftonbladet – 1 oktober 1842, sida 2

att tala; men jag fick ändå icke de väntade upplysningarne, utan han endast talade om sin blacka. Jag fick veta, att jag för min kärra hade det ypperligaste kreatur som famns inom många mils omkrets; aut blackau var ett underdjur af styrka, ihärdighet och sedlighet; att blacka förstod allt hvad han sade, o. s. v., med ett ord, hela lefnadsbistorien om hans häst. Jag sökte väl åtskilliga gånger albryta honom, men omöjligt; han höll sig vid sitt ämne mycket trognare, än någon lärd man i katedern. Andtligen tog skogen slut och vi foro fram genom ängar och gärden, en leende och vacker nejd, med byar och gårdar, glänsande i månskenet såsom feeslott för min retade inbillning. Nå, kära Lars, frågade jag för sjunde gången, hvad var det för ett kors der i skogen? ,Uschl! sade bonden och kastade en lång blick bakom sig på den mörka skogsranden; usch, den der skogen, må herrn veta, har intet god: rykte om sig. Vallbarnen äro rädda att gå derin och äfven gammalt foik, fast det bara är skrock och prat; men litet ruskigt är det ändå att fara igenom midt i natten. . Hur då, kära Lars?) fortsatte jag min examen. Åh, det är en lång historia, sade bonden; omen när vi komma förbi Svartfors, som herrn ser derborta — den der hvita gafvela som glänser öfver träden — så skall jag tala om historien, sådan jag hört den af farfar min, så godt jag kan; men se jag kan icke så bra som farfar, han kunde tala om tocket liksom det stått i en bok.p Vi voro snart framme vid Svartfors; det var en gammal byggnad, beskuggad af väldiga lindar och popplar, som reste sina tornlika kronor högt öfver det svarta glaserade tegeltaket, som glittrade i månskenet. En bred bro ledde öfver en ström, hvars vatten rullade mellan mörka stenblock, hvilka böjde sig öfver det skummande vattnet och belystes af månan, Längre