Aftonbladet – 30 september 1842, sida 2

honom. Gubbens blåa öga blickade imedlertid lika så lugnt som kärleksfullt, lika så allvarlig som värdigt på den mäktige manner, och Wal lenstein syntes något träffad af prestens fast hållning och dristiga framställning. En paus a en hel minut uppstod; sedan sade hertigen kallt ,Jag tackar er, min fader, för de bekymmer ni synes hysa för bibehållandet af mitt rykt och min ära, och det gläder mig, att ni frit vågar uttala er mening, hvilket så sällan är fal let med personer af ert stånd, så snart någo! fara är dermed förbunden. För öfrigt är mit beslut redan fattadt och det står ej mer att än dra. Såsom förbrytelsen varit, så skall ock straf fet bli.n Vid dessa-sista ord fattade hertigen den lill silfverpipan, som låg på bordet bredvid, och vi dess ljud inträdde tjenaren åter. Säg till att fången föres in i salenis befall de han. : Albrecht! Albrecht! bad hertiginnan, i de hon uppsträckte båda händerna mot sin gemål Jag ber, jag besvär digl Som det syns, så känner du mig mindre är jag har trott, sade hertigen med ett besynner ligt leende. Du kan lugna dig, Isabeila. O, min Gud! vågar jag tyda innehållet a dina ord? ropade hertiginnan, Föjj mig, pater Mathias, ni skall vara vittn till bestraffningen,, yttrade Wallenstein, och grå tande följde gubben den mot dörren gående. I samma ögonblick som hertigen inträdde salen, visade sig äfven Gustaf, omgilven af fler: beväpnade. 83 snart ban fick se hertigen, sjönk