Aftonbladet – 30 september 1842, sida 1

lemna slottet och skynda ned åt gångstigen som leder till floden. Man skall genast eftersätta och fasttaga ho nom, hvar man fianer honom,) sade hertiger barskt. Tjenaren aflägsnade sig. i Tigande och med dystra blickar gick Wallenstein en lång stund fram och tillbaka på golfvet. Af hans gemåls ängsliga min kunde man sluta, att hon gerna hade velat förnya sina förböner om Gustafs benådning, then hon teg likväl nu, ty hon visste att en ålltför häftig enträgenhet vanligen gjorde hertigen ännu mera envis och hårdnackad. Hon afvaktade derföre tåligt det ögonblick, då han sjelf skulle åter börja tala om det nyss afhandlade ämnet. Detta skedde imedlertid icke. Hertigen fortfor med sin tysta vandring, tills plötsligen dörren öppnades och pater Mathias, bugande och badande i tårar, inträdde. . Wallenstein låtsade icke märka den ärevördige mannens bittra sorg. Har ni, enligt min befallniug, afhört brottslingens bikt och beredt honom till döden?, frågade han, med sin vanliga skärpa i rösten. Det har jag) svarade presten darrande och öfverväldigad af smärta. . Och hur uppförde han sig dervid? frågade hertigen kallt. Han visade undergifvenhet för Guds vilja och för eder, nådigste herre, svarade gubben. Han uppdrog mig att å hans vägnar tacka ers höghet för all den nåd och godhet, som, blifvit honom hevisad, och sade att han icke tillräknar ers höghet, utan sin egen lättsinnighet, sitt olyckliga slut.n :