Aftonbladet – 29 september 1842, sida 3

evigt sanna, evigt milda och välgörande naturen. Iden att göra all medicin öfverflödig uppstod väl aldrig hos någon aldrig så litet verldserfaren, än mindre hos någon i medicinen erfaren, med mindre han i praktiken varit öfvermåttan olycklig etc. Den som icke är preocctupered, behöfver blott bruka sina sinnen för att lätt finna af daglig erfarenhet, att den vetenskapliga medicinen är något annat än ett system af charlataneri, uppdiktadt endast för att bedraga den sjuke på hans penningar, eller en blott grundlös vidskepelse; ehuru han icke kan undgå att tillika anmärka, att läkare finnas, hvilka dermed drifva ett groft charlatanerij, då de anse den af intet värde, -men likväl emot sin öfvertygelse at öfva den. — Hvarföre har herr A. och andre före bonom uppträdt så fiendtligt emot medicinen? Hvad vilja de dermed. åstodkomma? Kunna de icke tillintetgöra sjukdomarna på förhand, så måste de erkänna bebofvet af en medicin. Och behöfves en medicin, så torde det vara bäst att arbeta på förkofran af den vi kafva, om man ej kan skänka oss en splitter ny och bättre. Då herr A:s bok utgått som en lärobok för allmärheten var det nödigt att framhåla, att Yess grundid, att dicten kan och bör göra all medicin öfverflödig, är falsk; hvilken id skulle, om den funne insteg hos allmänheten, till medicinen alstra ett oförtjent förakt, som ej kunde hafva annat med sig än försummande sf de medel försynen skänkt oss till bibehållande af belsa och lil, följaktligen förderf, lidanden och olyckor. Dieten förblifver hafvudsakligen en lära för friska, sundhetslära, hvars: syfte är, alt på förhand förebygga sjukdomar, men som sjukdomslära eller i egentlig mening läkekonst skall den städse blifva högst ofullkomlig och endast kunna som hjelpemedel understödja en verklig medicin, hvzsrs syfte är att bota det onde, som redan utbrutit. BPietetiken och thberapien äro, så i afseende på medel, hvaraf de befjeng sig, som syften väsendtligen åtskiljda. Huru skall man då bedöma en läkare, som predikar dietens tillräcklighet? kan han vara något annat än bedragare eller bedragen? Och billigtvis sätter man i fråga, huru kan en sådan med heder qrvarstå eller tolereras i läkarekorpsen ? Herr A. söker (p. 78) göra medicinen misstänkt och föraktad derföre, att dess erfarenheter ej tillkommit på vetenskaplig väg, men genom tillfälliga upptäckter och ideligen repeterade försök. Detta klingar något i olärdes eller afterlärdes öron, men innebär den gröfsta okunnighet, hvertill en naturforskare kangöra sig skyldig. Ty det gifves der ingen annan utgångspunkt än factum, inga andra vägar till fortkomst än just dessa, af förf. försmådda, nemligen rön och försök, — Förf:s utflyat (p. 5), der verldshistorien påstås icke vara annat än en sjukdomshkistoria, har redan Svenska Minerva belyst. Vi hänvisa dit och anmärka blott härvid, ett det är en sjuklig åsigt, värdig en (sinnes) sjuk, men ej en upplyst läkare. Förf:s första argument för dryckenskapen, nemligen att emedan Gud låtit drufvan växa och bränvin komma i verlden, det skulle strida mot Hans ändamål att icke begagna dem, välförståendes till dryck, är så dumt, att förmodligen före författaren ingen velat fram dermed.Gud har också låtit arsenik, svafvelsyra, blåsyra, m. m. dyl., tillkommå, men deraf följer väl icke att de skola uppätais eller drickas. Afsamma art är 8 49. — Förf. uppgifver, att Morbus Brigthii framkallas genorå dryckenskap, och detta är ingen osanning, allenast man. icke, som förf. vill dermed Jåta förstå, att nämnde sjukdom endast uppkommer deraf; det har, så mycket rec. vet, ingen före herr Ä. påstått. — Svårligen lära andra läkare underskrifva herr A:s mening, att hysteri är synonymt med adisharmoni i gvinnans slägtlif, beroende deraf att bon ej är fruktsam. Hysterien förekommer nemligen hos omogna flickur, så väl som hos giftasvuxna qvinnor, som haft flera barn. — Men jag afbryter här med slutomdömet: att herr A:s opusculum är i sin id till en del (så vidt det afser att göra medicinen öfverflödig) orimligt och tillika fotalt misslyckadt, till en del, (så vida det skall tjena som dietisk handbok för, folk af alla stånd) sltför ofullständigt, alltför-ensidigt och i många de teljer felaktigt. Och anser rec. det ialla hänseenden stå långt efter alla de hos oss i sednare tider utkomna dietiska handböcker och således vara för vår litteratur fullkomligen obebörigt och öfverflödigt, beldst då vi bafva eft förträffligt arbete i detta ämne, nemligen Hartmans lycksalighetslära. Den, som intresserar sig för saken, lärer väl efter detta ej mindre genomläsa min recension i Hygiea sin helhet, än berr A:s bok. Af opartiske domare väntar jag blott rättvisa. Hved herr A. angår, så örklarar jag, att jeg icke vidare besvarar något personligt anfall; men om han skall hålla sitt löfte, och bevisa sina satser, aicke med smädelser och personliga sidobugg, utan med facta, så skall jag som en varnande Nemesis följa honom på hans cännu outvecklade reformatoriska utflygter ifrån den med jorden jemnade aSophögen. Stockholm den 25 September 418492. C. U. Sonden. —A Ars RÄTTRRÄNGSOCH POLISSAKER