Jag tackar dig, Isabellal ... Jag har alltid varit säker om att du älskar mig, men det är mig kärt att se det äfven du är fast öfvertygad om min kärlek till dig. ... Blott denna fasta öfvertygelse kunde ingifva dig mod att tala så till mig. ... Du har vågat hvad ingen man skule vågan ... Hertigen var, efter en kort paus, i begrepp att. fortsätta sitt tal, då en tjenare inträdde. Pater Mathias anhåller om audiens hos ers höghet, anmälde denne. pInte i dag; i morgon bittida helt tidigt, svarade Wallenstein, förtretad öfver att hafva blifvit störd. Han sadey återtog tjenaren, tvekande; att saken var så angelägen, att det vore en högst vigtig angelägenhet. Så låt honom komma då,, ropade hertigen, vid ytterst dåligt lynne. Ni. har något att anmälo, hvilket icke tål uppskof tills i morgon, sade han till den izträcande patern. Det angår ers höghet personligen, svarade gubben, med miid ton. Ers höghet hade den nåden att med mig samtala om en händelse, hvilken ers högbet ansåg som förebud till nägon stor olycka, kanske till en nära förestående död. Ers höghet hade desslikes den nåden att hedra mig med uppdrag, ömt påkostande för mig, liksom för en hvar som älskar och ärar sin furste. Lyckligivis kan denna händelse, som föreföll så Öfvernaturlig, nu förklaras på ett naturligt sätt, och jag -,Hvad! ropade fursten med en röst, som genljudade i he!a rumrcet.