Aftonbladet – 27 september 1842, sida 3

Under det Gustaf uttalade denna tysta monolog framträdde slottskommendanten -till det gamla pilträdet, som böjde sig öfver floden. Hade Gar staf icke tagit någon lifligare del häruti, så hade han, och hvarje annan i hans ställe, trott att Hain endast ville titta ner i floden och derföre stödde sig mot trädstubben, Men Gustaf gaf noga akt på mannen, liksom den i aftonskymningen lurande jägaren ger akt på. det ur busksnåret framträdande villebrådet. Och så märkte ban eller trodde han sig märka, att slottskommendanten nedsänkte handen i stammen af det ihåliga trädet och åter genast uppdrog den. . Detta var imedlertid blott för ett enda ögonblick; och en ointresserad skulle hafva kunnat gå tätt förbi, utan att märka det ringaste. Men Gustafs spän-, da uppmärksamhet kunde denna rörelse icke undgå. Ännu ett ögonblick dröjde Hain qvar på samma ställe, tittade sig omkring åt alla sidor och anträdde sedan återvägen till slottet. Gustaf kunde knappt vänta tills den andra hade vikit om hörnet vid skogsdungen och var försvunnen i mörkret. Snaabb, som ett ur sin klyfta framspringande rådjur, sprang han fram ur sitt gömställe i buskarne och var med tvenne hopp utmed trädstubbem vid stranden af Osawa. Yaoglingen kände hvarje sitt bjertas slag, ända upp i tinningarne, då han nedstack. sin hand i den ihåliga pilstammen. i Här är det! Jag har det!, ropade han nästan ovilkorligt, darrande af glädje och ryckte ett föremål, som han fått tag i, så hastigt -och våldsamt upp ur trädet, att han så när förlorat) jemnvigten och : fallit i den nära brusande floden. Det som han höll i handen var ett jernskrin af ungefär en alns längd och en half alns bredd och hvars alla fyra hörn voro försedda med messingsbeslag. aVictorial, ropade ynglingen sedan han, så godt sig göra lät i mörkret, betraktade skrinet på alla sidor och skakade det. Det är det rätta. Papper äro deruti; det kan icke vara annat, det