han och jag och hvar menniska här, att just den der salen, der vi befunno oss, icke har det bästa rykte om sig. Vänta, jag vill betala dig ammal skuld, sade jag för mig sjelf, smög mig helt nära och gaf herr Andreas en så dugtig puff emållan hans magra skuldror, att jag vill hoppas ban skall känna det ännu. Huruä?) ropade presten, resande sig upp Jliksom i Högsta öfverraskning. För tre dagar sedan just densamma natten, som hertigen sjuknade? Alldeles riktigt,, svarade pagen, precist den samma natten.n )Du slog en man, som du ansåg för att vara slottskommendanten ?, fortfor gubben. Att jag icke blott ansåg honom för slottskommendanten, skulle saart blifva klart om han blott finge tillfälle att visa er sin rygg, genmälde pagen, storskratuande. O min Gud, hvilken händelse!, utropade den andlige Med sammanknäppta händer. Se då mindre sorgsen ut och kalla den en lycklig händelsen, sade Gustaf med sin förra munterhet. Hvilken tillfållighet! fortsatte gubben, runkande på hufvudet. Om det skett af tillfällighet, ropade pagen, skrattande, så vill jag. önska, att af en dylik tillfällighet det der skrinet, som jag så ifrigt efterspanar, ville falia i miaa händer, liksom slaget föll på Andreas Hains rygg. — Men nu fortfor han, zår jag till aldungen: vid flodstranden, ty min man brukar vid denna tiden anträda sin spatsergång dit, och jag baringen ro förrän jag får veta hvad han har der att beställa.n Sjungande och skrattande skyndade pagen ut genom dörren, Ungefär en timma sednare låg den unge mannen hopkrupen mellan några videbuskar och, tid efter annan framstickande hufvudet mellan qvistarne, lyssnade han oeh spejade åt den sidan af slottet, hvarifrån en gångstig ledde till busk