Aftonbladet – 27 september 1842, sida 3

bör jag och känner. — Hvad skall hertigen säga? — Och Betty? — Jag är ett lyckans barn. — Att min herre belönar mig furstligt, förstås af sig sjelft. — Når skulle han någonsin få ett bättre tilllälle att visa mig sin bevågenhet? — Pengar tar jag ieke. Jag ber om en syssla. Att bli kornett vid en rytterisqvadron vore rätt bra, men detta går icke an för Bettys skull, ty denna skulle gråta ögonen ur sig om jag droge ut med Armadan och omkomme. Slottskommendant vore det bästa. Med. herr, Andreas Hain är det i alla fall förbi när hertigen får veta hur jag har kommit åt skrinet. — Dock — betöfver han just veta det? — Berättar jag honom huru jag öfverraskat slottskommendanten angående skrinet, så är karlen för alltid förlorad, m,Lit hänga den besten! skulle hertigen då säga, och det skedde genast, ty jag har sett att menniskor blifvit hängda för mycket mindre förseelser, när hertigen varit vid elakt lynne; — Att så der bals öfver hufvud störta Andreas Hain och sedan mottaga hans syssla, vore dock orätt, till och med dåligt, och jag skulle icke hafva någon ro under hela min lefnad, om jag visste-mig vara skulden till hans död. — Hm! jag måste öfverväga den här saken och rådfråga Betty, ty hon är förståndig, eller ock pater Mathias. — I afton vågar jag likväl inte nalkas hans Högbet, emedan han, som hertiginnan sade, har vigtiga affärer och icke vill bli störd af någon: — Men i morcon, i morgon, helt bittida:— då: afhåller mig ingen från att nalkas hertigen; jag tar då skrinet med mig och lemnar honom det. — Under tiden har jag hållit råd med Betty, antingen jag skall säga rena sanningen, eller bara säga att jag har fått rätt -på skrinet, men icke huru. Gad vandrade pagen, efter dessa ord, hållande skrinet framför sig, liksom i triumf, högt upplyftadt, fram till slottet som i den djupa skymningen knapt var synbart och hvars konturer man kade allt svårare att urskilja. (Forts. följer.)