Aftonbladet – 27 september 1842, sida 1

sakade det mesta hufvudbry — Pater Mathias bade blifvit kallad till hertigen. Tre dagar hade sålunda förflutit. Allt befann sig ännu i samma skick. Kurirer hade anländt; de håde aflemnat sina depecher, men svar hade de icke erhållit; de väntade otåligt derpå i staden Meseritzch. Rundt omkring borgen herrskade en verklig dödstystnad. Gick någon ut ur slottet, så skedde det så sakta och med så litet buller, som om man hade fruktat att väcka en söfvande; men på den sidan der hertigen bodde hördes ingen lefvande varelse. Här var allt liksom utdödt och de båda skildtvakterna hade visst icke behöfts för att skrämma enhvar derifrån. Emot aftonen af tredje dagen inträdde Gustaf Löwenthal i fru Margretas rum, hvarest han fann, utom henne, äfven Betty och Pater Mathias. sDu kommer från hertigen — huru fann du honpom? frågade Mathias den inträdande. Ända till förvåning förändrad,, svarade denne med bekymrad min. Han satt vid sitt bord, sysselsatt med genomläsandet af en mängd skrifter, af hvilka han sönderref och kastade på golfvet en stor del. Hertiginnan satt midt emot honom; hennes ögon voro röda af gråt och hältades oupphörligt på hennes gemils ansigte, hvilket, i anseende till dess oerhörda blekhet, mera liknade ett liks än en lefvande menniskas., Har ban ätit något? frågade presten. En bit bröd och en dryck vatten har han förvärt,, svarade Gustaf. Mig tycktes det dock att hin gjorde det mindre af egen böjelse än på sin gemiåls enträgna böner.s