Aftonbladet – 27 september 1842, sida 1

Så har han nu hållit ut i tre dygn. Äfven len starkaste kropp måste duka under för sålant,, yttrade gubben, skakande:på hufvudet. eImedlertid syns han mig mera lida till själen in till kroppen, fortfor pagen. Når han beallte mig att åter gå ut, var hans stämma bög och klangfull som vanligt; den förekom mig icke såsom rösten hos en sjuk. Tror icke ni också, högvördige fader, att hertigens lidande är en själssjukdom ? l Jo, visserligen, svarade den gamle, något förvirrad, som det syntes. : Lif och blod ville jag våga om jag i ringaste mån kunde förbättra min herres tillstånd,, ropade Gustaf. vJag skulle bara vilja veta om denna sjukdom står i något sammanhang med de der saknade papperen, det der omtalta skrinet. Det tror jag inte, svarade Mathias i en ton al inre öfvertygelse. Hertigen har visst uppgilvit hoppet om deras återfinnande.s Men inte jag, utropade pagen käckt. Knäl veln må veta hvarföre, men det förefaller mig alltid som om någon hviskade till mig, att de äro gömda här någorstädes och att det är jag som skall hitta rätt på dem. — Ja, skratta du Betty, fortfor han, sjelf skrattande. mwJag drif ver ännu omkring; dåg och natt, för att jaga ef wer skrinet, och dag och natt: har jag detimin: tänkar, Jag vill våga min hals på, att slotts kommendanten vet hvar det är. Åh nej, du gör den. stackars. mannen orätt, ropade Betty. EA Må så vara, men det är en tanke, som ja omöjligen kan lösslita mig ifrån,e svarade Gusta