Aftonbladet – 26 september 1842, sida 3

bar gjort ett drag på ödets scbackbräde, hvilke omöjligen kan blifva utan följder. Jag har schac. kat på kungen. — Likväl önskade jag, att del bade vwarit på en annän dag och på ett annat ställe, som jag fattade detta beslut. Här känner jag mig så beklämd, så tvungen. Minnen af förflutna tider storma våldsamt inpå mig. Här, i denna samma sal, var det, som jag ärack det glödande vinet; hvilket bringade mig så nära döden. Här, just här, var det, som hon kastade sig för mina fötter och tillstod, att hon gifvit mig drycken, för att återvinna min kärlek, den hon aldrig ägt. Här var det, som hon, då jag kallt tilbakastötte den bönfallande — rasande sprang upp och ropade: Aregirige! känslolöse! Du, som just i detta hus, der du svor mig kärlek, endast tänkte på mina rikedomar — just på dessa rikedomar, just på den jord, som du arfver efter mig, skall du komma att rubba ur sina fogningar grundstenen af din lycka, som jag grundat.ov — Lik en Medea stod hon, då hon talade dessa ord, och från detta ögonblick förvandlades hennes glödande kärlek till ett glödande hat. — Jagmåste bort från detta ställe, fortfor Wallenstein allt mera dyster. Allt erinrar mig bär om henne, om hennes kärlek, om hennes hat. Det är som om bennes ande vandrade här genom dessa rum, för att oaflåtligen pina mig med dessa förhatliga minnen. Det förekommer mig mången gång, som skulle jag en gång möta henne i denna sal, der bon vistades så gerna, som skulle hon komma ut genom denna dörr från rammet, der hon låg sjuk, der hon do3 och der — besynnerligt nog — taket i dag med sådant brak sammanstörtade, just i ögon