Aftonbladet – 26 september 1842, sida 3

blieket af vår vigtiga rådplägning. — Var detta en blott tillfällighet? fortfor hertigen, i det han tutade sig ut genom fönstret, liksom för att bemta frisk luft. — sEtler kunde det vara den varning, hvarom Kepler skref? Kunde det vara. den osynliga handen, hvarom ban läst i stjernorna, men som då snarare kunde kallas skyddande än: hotande? Eiler bar jag ännu slaget att vänta? Just som dessa ord bade halkat öfver furstens läppar, och han ännu en gång frågande och liksom väntande på svar, hade hiftat sina ögon stjernbilden, erhöll han ett så häftigt slag öfver yggen, att han, mer af förskräckelse än af slasets makt, neddignade på knä. Ha! — hvad är det? ropade han med dunIrande stämma vid den emilda beröringen. Han rille vända sig om, för aut störta på den förvägne, som gjort sig skyldig till en så oerhörd örolämpning af herrskarens egen person, men let var som om han i detta ögomblick hade förorat all besinning. Det var kolsvart för hans gon. Krampaktigt höll han sig med högra hanen fast vid fönsterposten. Men eodast ett ögontick räckte denna dvala. Wallenstein bemanade sig åter och for mekaniskt med banden åt öften, för att draga värjan, hvilken likväl icke nns der, emedan han var kläidd i nattrock. lastigt ilade hån fram i salen, åt den sidan, dit an stod vänd; men han stannade snart, ty der ar tomt — en dödstystnad herrskade i rummet; ndast väggsmedens pickningar hördes, (Forts. följer.)