Aftonbladet – 26 september 1842, sida 2

detta krig? Nu kunde det falla mig in — som sagdt är, detta är en tankelek, ett fåntasispel och ingenting annat — men det kunde ju falla mig in, sedan jag tillintetgjort fienden, att hertigehatten icke vore så olik konungakronan, att Libussas gyllene pannband kunde passa äfven detta hufvuds — han lade dervid sin band på det Jjuslockiga hufvudet af barnet, som såg upp till honom med sina oskuldsfulla , blå ögon — det. kunde ju möjligen falla mig in att på Seelands grönskande ö resa mig en thron, att på mitt hufvud sätta det gamla Skandinaviens uråldriga krona; vill du påstå, att Tyskland, att verlden skulle befinna sig sämre deraf?, Jag ber dig, Albrecht, ropade hertiginnan, som med ett utseende af yttersta ängslan hz2stigt steg upp, och i hvars bela vVäsende det syntes buru hennes gemåls ord skrämt upp henne. Jag ber dig, om mitt; om ditt eget lugn är dig kärt, så förjaga detta fantasispel. Icke dina bragder allera, utan den store, ädlte Al. brecht Waldstein måste efterverlden minnas och beundra. Man skall icke allenast säga, att du räddat din kejsare och hela det kejserliga huset, man skall äfven säga att du gjort det utan egennytta, utan sjelfkärlek. Man skall beundra din trohet, såväl som ditt mod och din ifver. Och om man, sedan man icke mera behöfver mig, skjuter mig åt sidan, bortkastar mig som en gammal knif, hvilken blifvit rostig och slö?, frågade Wallenstein dystert. Skulle du icke då ingra, icke göra dig förebråelser för de råd du i dag ger mig? Mlogalunda! ropade hertiginnan med värma, och i det hon kärlekefullt fästade sin blick på