Aftonbladet – 26 september 1842, sida 2

drifvet arbete och starkt förgylda, kredensades omkring bordet, der Pappenheim, Hepburn och fsolani tycktes täfla i drickande. -Betjenter i rikt galonerade rockar, och så många att destodo nästan en bakom hvarje stol, ifyllde oupp-hörligt de tömda dryckeskärlen. i De -blarid de närvarande som visade sig måttligast voro, utom värden sjelf, öfverstarne But-ler och Don Balthasar Maradas. Afren Questenberg, hvilken mest samtalade med Signor Ottavio Piccolomini, tycktes mera sysselsätta mig med att lyssna och märka, än att åta och dricka. Men aldraminst njöt berrn i huset af de kostliga Guds gåfvorna. Eburu tvenne pager stodo bakom hans stol och lika så många bakom hertiginnans, så gaf Walleestein sina knappt. tillfälle till den ringaste tjenstutöfning. Ett par hitar stek, litet fisk Och en bägare rödt Melnicher-vin var allt hvad han förtärde. Sitt tal ställde ban för det mesta vill Questenberg, Men i det heia talade han ganska litet. Men ju mindre del värden tog i måltidens glädje, dest0 bögtjuddare voro gästerna. Isynnerhet var detta fallet. då det led emot slutet af middagen. Hade man, då hertigen proponerade kejsarens skål, med mycken sans och måtta instämt. så utbröt deremot ett högt jubel, då grefve Pappenheim uppstod och med bägaren högt upplyftad ropade: för vår hertig, Armadans själ, själen i vårt förbund.s Utropen: mlefve hertigen! hjelten Albrecht Waldstein! Lif och blod för vår gene. rail Hen för oss och vi alla för honor !x hördes från alla sidor och grefve Isolani syntes så inspirerad af vin och enthusissm, att han stör tade fram till hertigen, slöt honem i sina ar