Aftonbladet – 26 september 1842, sida 1

matsalen. Afven ni, Zenpno,y gå. Jag skall ge nast följa er. : Var väl detta den osynliga handen, hvarom Kepler skref?, sade Wallenstein med en sällsam ton till sin gemål, så snar: herrarne lemna! salen. Furstinnan teg och syntes bestört, äfven bor var blek och -darrade. Den lilla Maria var der första som afbröt tystnaden. Pappa, jag är räddp, sade barnet halfhögt oct smög sig intill hertigen. eNår du talte och de der männerna skreko så högt, såg den der gamle frun påtaflan så ondt på dig och hennes läppa! tycktes röra sig.n aBarn, du yrar. Kom inte med sådant der dumt prats, yttrade bertigen i en så sträf ton. att barnet for tillsammans och sprang till modren, ty hon var aldrig van att höra ett sådan! språk af sin far. Då hertigen en lång stund stått och stirra framför s:g med sänkta blickar och sammanrynp kade ögonbryn, utan att säga ett ord, så restt bans ädla maka sig från stolen, der bon suttit närmade sig honom och fattade vänligt han: hand. aJag ber dig, Albrecht, sade hon med sir vanligtvis så välljudande och intagande stämma ajag ber dig att du icke må fästa mera vig vid denna obetydliga händelse, än den verklige! förtjenar. Dessa rum ha ju stått obeboddari s många år. Ingen bar tänkt på att Jaga de ska dade ställena på tak och väsgar. Nu har de på en gång blifvit lif och rörelse i den gam! byggnaden; huru lätt händer det icke att et I stycke gips lossnar och faller ned?