Aftonbladet – 26 september 1842, sida 1

jag blir fruktansvärd: för dem — allt detta skola de aldrig glömma; tvertom emotse de med längtan det ögonblick, då de — i fall jag endast gaf den ringaste auledning — kunde genom mitt nederlag få hämnas det skydd jag gifvit dem. Tro imedlertid icke, Isabella, att jag mer fruktar mina hemliga motståndare än mina uppenbara. Jag trotsar dem alla;. de skola alltid finna mig stark, de må möta mig på hvilket fält som heldst. I lifvets och omständigheternas hvimmel känner jag hela min kraft, ja — jag känner rig starkare och rnera stålsatt. — Det är med mig som med den grekiska bjelten, hvilken alltid återfick sina förlorade krafter, så snart han vidrörde den moderliga jorden — -med ett ord: de jordiska hindren känner jag mig vuxen. Men hvem . . . här blef hans stämma mera dof och hans ton sänktes till en hemlighetsfull hviskning, shvem försäkrar mig om bistånd af dessa makter, hvilka från en högre, osynlig verld vaka öfver oss, hvilkas rörelser och verkningar måste stå i förbund med våra göranden och låtanden, så framt dessa skola få ett godt slut? Du ler. Du menar att allt detta är hjernspöken, sådana som ganska ofta uppstå i mitt bufvud, likt såpbubblor, och försvinna Jiksom de. Då irrar du dig, Isabella. De mest betydande samtidens och forntidens män hafva trott på ett innerligt sammanhang mellan den synliga verlden och den osynliga, mellan det närvarande och det tilikommande. mellan detta nu och det som blifva skall. Äfven jag tror derpå, icke blott trer — jag är fullt öfvertygad. Ja, det ligger i min natur något, som oemotståndligt drar mig till denna osynliga verld, något, som