Aftonbladet – 24 september 1842, sida 2

medeltill deras fyllande. Antaga vi nu att skulden är kontraherad till 4 procents räntor, så bör skulden med en årlig kostnad af 700,000 Rdr vara utplånad på ungefär 22 år, tillika med räntebeloppet. Hade staten småningom samlat i skatten de 7 millionerna Rdr på en tidrymd af 20 år, så skulle dertill årligen erfordrats blott 350,000 Rdr, och det är väl otvifvelaktigt, på hvilken sida här fördelen är. Att det till skatten dragna penningbelopp fråntogs rörelsen, lät sig lätt hjelpa; få stater äro väl så fria från skulder, att de icke hafva åtminstone några statsobligationer i omlopp; blir en penningebrist i allmänna rörelsen märkbar, så kunna de lätt afbjelpa den med pappersmynt och med besparingar i statsförmögenheten, när de genom förräntbara skuldförskrifningars inlösning bringa densamma i omlopp. Statsskatten är för dem an rik realisationsfond, hvarur de i nödfall äfven kunna indraga pappersmyntet, när förändrade konjunkturer till en del skulle göra sådant nödigt. Har en stat på detta sätt, under samlandeaf en skatt af 7 millioner Rdr, vid nyssnämnde behof för rörelsen, efterhand för 7 millioner Rdr pappersmynt inköpt och tillintetgjort enahanda summa i statsoblikationer, så blifva vid 4 procents räntebetalning årligen 280,000 Rdrs utgifter besparade, och landets idoghbet vinner tillika den fördel, att de ur statsskulden frigjorda penningkspitaler måste uppsöka nya vägar, på hvilka de kunna göras fruktbärande. Vi måste här ytterligare betrakta några statsekonomiska skriftställares mening, hvilka 1 statsskuldernas tillväxt icke vilja se någon olägenhet och derföre äro emot alla bemödanden till deras amortisering. Den stigande befolkningen och näringshågen, mena de, gifver alltid äfven i ökadt förhållande medlen att godtgöra räntan å den större skuldsättningen: de föreslå alltså sjelfva upptagandet af statsskulder såsom ett medel, att uppbjelpaidogheten ge nom understöd. Räntebetalningen å skulderna är, i deras tanka, icke i sig sjelf tryckande, utan blott missförhållandet mellan den dertill erforderliga aftgiften och nationens vinning; om man alltså främjade denna, kunde man vara obekymrad om skuldsättningen. Detta system leder dock till en helt obegränsad förökning af statsskuldernpa och till de öfverspändaste statsekonomiska åsigter, för att i alla produkters och manufakturalsters oupphörligt stigande pris, i en tillkonstlad dyrhet, öka produktionens fördelar. Detta finner dock i konkurrensen med utrikes orter sina gränsor och kan af en stor bandelsoch manufakturstat blott så länge genomföras, som den i öfvervigten af sin manufakturindustri beherrskar andra länder. Till slut återstår för sådana stater blott statsbankrotten såsom enda medlet, att åter afbjelpa sina öfverspända förhållanden., Härvid måste det anmärkas, att förf. förbiseti en omständighet, som väl ej tillhör theorien för bedömandet af det ifrågavarande ämnet, men så mycket mera verkligheten. Det lär nemligen först och främst vara obestridligt, att om en nation har nog förmögenhet, för att kunna i farans stund sjelf förse sina utomordentliga behofver genom ett serskildt sammanskott på en gång, utan att rörelsen lider deraf, så bör hvarken samlandet af någon skatt eiler af ett lån komma i fråga. Kan den icke det, så vore det väl otvifvelaktigt, att en skatt, samlad genom mindre sammanskott under minga år, äfven om denna skatt låge såsom ett dödt kapital, skulle vara det fördelaktigaste, så vidt den blifvit samlad utan någon kännbar olägenhet för de skattdragande. Men härvid förekommer den omständighet, som förf. förbisett. Man har nemligen ännu aldrig funnit exempel på att nigon sådan skatt kunnat samlas och i längden förvaras, utan att de maktegande, vare sig envåldsherre, aristokrati eller demokrati, funnit frestelsen till des: tillgripande i och för andra ändamål än det, för hvilket den varit ämnad, alltför stor för att kunna emotstås. Behofven för en stat äro också alltid så mångfaldiga, att tillfällen alltid skola förekomma, då man skall finna mera förnuftigt att använda en sådan bopad tillgång, omej för statslyxens ökande, åtminstone för inre förbättringar m. m., och redan sjelfva overkställbarheten talar således emot detta sätt. Sjelfva nödvändigheten antyder således att man måste stanna vid låneutvägen, der ej tillgång för ögonblicket finnes, och den egentliga regeln, som icke nog kan inskärpas, och hvarpå författaren lagt alltför liten vigt, ehuru han är af samma tanka, är att krediten ej må anlitas på kommande generatioaers bekostnad, d. v. s. att återbetalningen af det gjorda linet må ske så snart, som de skattdragandes tillgångar möjligen kunna bära det. —22X 2!!1!11D OM STÄNDERFÖRFATTNINGEN I PREUSSISKA MONARKIEN.