Aftonbladet – 24 september 1842, sida 2

det gällde min pligt och dess utförande, stöta svärdet i bröstet på min egen son. Men betalar man mig icke, så anser jag mig icke mer ha någon pligt att uppfylla, utan jag betraktar då kontraktet såsom brutet och tågar dit, hvarest. man förstår att begagna tappra män. — Såsom John Butler tänker, så tånker ock hvarenda af bans ryttare.n . I det fallet,, sade geheimerådet von Questenberg, vhar jag förgäfves kommit hit; På sådana slags svar var man i Wien ingalunda beredd. Att gifva några tomma löften, hvilkas uppfyllan-de skulle i nästa ögonblick falla sig alldeles omöjligt, blef icke mitt uppdrag. Sådana vore oek icke värdiga vårt kejserliga majestät. Jag har derföre ingenting dolt; jag bar öppet till-stått, att krigen i Böhmen, Mähren och Ungern hafva uttömt alla kassor, och jag har vändt mig blott till herrarnes hederskänsla och patriotism.e Sköna saker båda delarne, men lefva dera kan man dock icke,, ropade öfverste von Howy skrattande.n Hittills hade Wallenstein tegat. Han hade, med händerna på ryggen, lugnt leende, afhört de andra. Ni har nu slulat er underhandling, herr vom Questenberg, sade han kallt, och jag tänker, att man i Wien äfven skall ha slutat sin. Der torde man kanske erinra sig det förslag, jag gjorde för någon tid sedan. . nVisserligen, svarade geheimerådet, stammande. Man kom nog ihåg det, men man trodde — nan mente...Man mente att det var ett skryt och skräferiy fortsatte Wallenstein kallt. ;Följden skulle imedlertid kunnat visa, om Albrecht Waldstein är den man, som lofvar hvad han icke kan bålla. — Hr von Questenberg, tillade han efter en paus och med yttersta liflighet, konung Christian i Danmark står, som tysk riksfurste och ifverbefälhafvare, med sextio tusen man i bjer