Aftonbladet – 24 september 1842, sida 1

dåre, om jag ett ögonblick längre skulle gräma mig öfver att ej bafva återfunnit det fördömda skrinet., När allt kommer omkrings, fortfor Gustef, efter någon besinning, så torde jag hafva letat efter något, som icke finns här, utan kanhända ligger många mil. härifrån, väl förvaradt uti något skåp, utan att någon fir reda derpå. Jag har kanske en stor orättvisa att afbedja slöttskommendanten i mitt bjerta, och furstea har det likacå, efter hvad jag kan tycka. Det är nu också frågan om skrinet med papperen verkligen fanns vid grefvinnans död, eller om bon förut bortskickat detsamma åt något annat håll, som min herre tycktes förmoda, då jag aflade berättelsen om mitt fruktlösa sökande:n Nej, inföll plötsligt den gamla gumman, bältigare än vanligt; hennes drag blefvo lifi:gare och hennes blick vittnade om ett redigare medvetande, Nej! ropade hon ännu en ging, skrinet var icke bortskickadt; det fanns här vid grefvinnans död.n Hvad ?, ropade ynglingen uppspringande. Ni vet något derom? Ni kan säga... ack! tala, tala, bästa tant! säg allt hvad ni vet, tillade han med enträgen ton och fattade gummans hand. Grefvimnan:, sade den gama i det hon blickade stelt ned framför sig, liksom sökte hon att med våld fasthålla de irrande tankarna. Grefc vinnan hade beständigt, under sin sista sjukdom, en liten jernkist2, beslagen med messing i alla fyra hörnen, ståendes ofvanför hufvudgärden af hennes säng. Efter hennes död såg jag aldrig mer till denna kista; ja, till och med i zamma stund hon afled, vid hvilket tillfälle jag var tillstädes, saknade jag kistan, ty den var då redan borta.x Och kan tant icke ana .... jag ber ait tant ir god och tänker noga efter ..-.. hvart skrinet möjligen kunnat taga vägen? frågade Gustaf hastigt.