Aftonbladet – 24 september 1842, sida 1

menniska, och en sin herre: trogne tjenare hvilken säkerligen skulle göra lycka med tiden. Ecuru, sade furstinnar, hennes gemål icke tyckte om att hans tjenare gifte sig så tidigt, så skal hon dock, så mycket i hennes makt står, bi draga dertill, att han med Gustaf må göra ett uopdantzg. . Och den lilla furstinnan är ett för sött barnn, berättade Betty vidare med glädtig pratsamhet. Heanes kammarfru berättade mig, att den lilla hade i Sagan varit så sjuklig, att man fruktade bon skulle dö. Men en stor stjerntydare — jag tror han hette Kepler eiler något dylikt — hade spått att hon skulle bli frisk, gifta sig och bli lycklig.n j Medan Betty som bäst var inbeg-ipen i sin berättelse och fru Margreta tid efter annan läpp: jade på vinet, som tycktes smaka henne förträffligt, inträdde Gustaf i rummet. Förtretad kastade han sin hatt på en stol och nedsatte sig sjelf på en annan, tätt invid Betty. Intet, och ännu intet! utropade han. mJag bar genomsökt slottet, ända från takåsen till grundstenarne. Jag tänkte att jag skulle få rätt på jernskrinet, ty herr. Andreas Hain såg ut som det onda samvetet i egen person; men nu tror jag att jag har gjort honom orätt, ty vi funno intet spår efter det förlorade. Hvad talar du om? frågade fru Margreta bvars anletsdrag syntes lifligare än vanligt. Om ett skrin, tant lilla, eller en kista, som är för böfveln i vild. Den bar tillhört er aflidna grefvinna och i den skall finnas vigtiga papper, hvilkas återfinnande kunde bafva gjort mig till en lycklig menniska,, svarade pagev modälld. Men i alu fall är jag en narr, som låter sådana saker störa mitt glada lynne, fortfor han efter en paus och med sin vanliga glädtighet. Har jag icke min lilla Betty och milt! svärd? Hvad behöfver jag mer för att vara lycklig? Sannerligen, jag vore en dåre, en riktig