Aftonbladet – 23 september 1842, sida 2

upprätthöllo Tysklands nationella frihet. Kärfursten i Brandenburg var intet Vidare än en medlem af tyska riket, kejsaren underdånig; och efter rikets lagar var hvarje undersåte sjelf, ända ned till bonden, juridiskt skyddad emot furstens oinskränkta makt eller godtycket. Det -kan väl vara sant, att stundom i vissa, enskilda fall detta skydd blef af föga eller ingen faktisk betydensbet, -och ätt den otyska Rikskammarrättens och Hofrättens myndighet icke förslog till den ent skildes värjande under, de tider .af upplösning och kraftlöshet, som datera sig långt nog tillbaka; men tanken qvarstod dock alltid såsom grundsatts: i riket: Sedan :årtösenden och hade blött iklädt sig nya förmer. Denna riksgrundsatts, hvilken vi redan finna nedlagd i:Karolingernes lagar och sedan fortfarande uttalad på riksdagarne, låter, att Folketiskall deltaga i den högsta lagstiftande makten. Denna satts är så gammal som tyska namnet sjelf. Frihetens motståndare skola säga, att den absoluta herrskaremyndigheten i Preussen uppkommit rättsenligt efter atyska rikets undergång. Men månne det väl då var. för denna makts befästande, som det trogna folkets blod flöt i befrielsekrigen af åren 41813, 414 och 45? För en genom dylikt medel vunnen makt skulle säkert den ädle konungen i Preussen rysa tillbaka ock betänka, att hans folk dock i dessa ärofulla strider icke kämpade för att förlora, utan för att vinna hvad konungens fader utlofvat i sina proklamationer och Wienerkongressens artiklar beseglat. ) Med ett sken af sanning kan man deremot påstå, att de tyska landsherrarnes i Westfaliska freden vunna suverainetet icke så mycket hade: afseende på riksförhållanden (Tysklands: unionella förhållanden), som icke snarare blott rörde deras territorialmakt, och att denna derföre sedan medlet af 47:e seklet varit rättsenlig. Detta var åtminstone vissa landsherrars mening, och den sammanföll ganska väl med de juristers tänkesätt, som, med hufvudet fullt af den hedniska, romerska imperatorns suprema potestas (hvilken dock var en verldsherrskare efter romersk lag, men, icke efter tysk), härutur gjorde sina slut-; sattser.; på tyskarne såsom.den tyska, kejsarens undersåtare. Men emot denna fremmande och alldeles otyska tanke står det faktum, att Folkständernas privilegier och rättigheter i Tysklands alla territorier (äfven i Preussen) vid hvarje furstes regeringstillträde erkännas, underskrifvas dch beseglas; hvadan dessa ständer hafva att skylla sig sjelfve, om de bebrefvade rättigheterna kringgås. h n I sjelfva provinsen Preussen, kunde man slutligen anmärka, står allt på en annan grund. Detta Preussen var ursprungligen ej en del af tyska riket, utan låg under kronan Poien, en slavisk stat; dåPolens souverainetet öfvergick på hertigen af Preussen, den store kurfurstens, och under hans efterkommande sedan på konungen af Preussen; så att landet Preussen, säger man, såsom en provins utanför Tyskland icke -haft några sådana rättigheter, som de öfriga äkta tyska territorierna, hvadan det icke Heller ännu skulle kunna anses. för en del af tyska förbundet. Låtom oss se efter, huru härmed förhåller sig. Karhända aktar man bistorien, såsom grundval för statsrätten, ingenstädes högre, än i nejderne af Spree, Oder och Weichsel; och man har skäl dertill. Konungariket (det preussiska) har sine herrskare att tacka för ganska mycket: för sin storhet såsom europeisk makt, sin ordnade förvaltning och sin folkbildning. Ingenstädes har man så mycket, som i Preussen, hört det förtroende berömmas, som eger rum emellan monark och folk. Oi:vifvelaktigt måste mai tillstå, att detta förtroende är det högsta och mest framstående fundament i hela preussiska statsförfattningen. Hvad var det väl annat än förtroende, som gjorde, att Riks-kammarrättens mediemmar vågade uppträda emot den store konungen (Fredrik. II) i den der ryktbara mjölnarprocessen, och att de utan bäfvan och utan att förändra sin dom gingo till Spandau, i fullt förtroende på, att han, som eljest -ofta låtit rättvisa ske och icke godtycke herrska, äfven i detta fall skulle återtaga sitt tyranniska utslag? Hvad var det annat än förtroende, som gjorde, att mjölnaren i Sanssouci hade vågat beropa sig på Kammarrätten emot denne konung? Sammä förtroende står ännu ständigt lika fast, som förr; ) Det nådiga löfte om konstitution, som konungen i Preussen en gång gifvit sina under. såtare, är nemligen i sjelfva verket icke en skänk eller något nytt, utan består till sin grundmening i återupplifvandet, återgifvandet af hvad det tyska folket i hans stater fordom. alltid haft.