Aftonbladet – 21 september 1842, sida 3

lif är dig kärt, så akta dig för att göra om ett sådant der upptåg.o Jag vacklade och var nära att falla i vanmakt då jag steg upp. -Jag tror visst att jag varit mindre förskräckt om fursten befallt mig att resa till Wien, inträda i den stora lejonburen och rycka köttstycket ur lejo-nets: gap. Wallenstein: måtte hafva märkt min sinnesstämning, ty han trädde mig närmäre och räckte mig, stillatigahde, sin hand att kyssa; sedan vinkade han åt mig att lemne rummet. — Om jag blefve aldrig så gammal, så kunde jag aldrig glömma den händelsenp. pJa jan — sade den gamla, som uppmärksamt hade hört på, och som tycktes försjunka i gamla minnen, sådan var han alltid — nåderik, stor och — förfärlig.e (Forts. följer.) — Goprt MINNE; En polsk tidning berättar följande händelse, som för någon tid sedan tilldrog sig i Warschau : Ena egendomsegare från landet inkom i en mödehandel för att köpa en hatt åt sin fru, och bad modehandlerskan sjelf utvälja en. Fruntimret räckte honom en mycket vacker hatt och svarade, då köparen frågade hvad den kostade, att den redan var betald. Förvånad begärde främlingen närmare förklariog och följde, nyfikön, fruntirret in i ett närbeläget kabinett, hvilket hon, till hans ännu större förvåning. stängde igen. Min herres, sade nu den sköna, rodnande, Di köpte för tio år sedan blommor här i staden; den lilla försäljerskan hade icke fått in så mycket penningar, att hon kunde gifva tillbaka på en dukat, och då bon sade er, att hon hade en fattig, sjuk moder, så bad ni den lilla behålla guldstycket och gifva tillbaka resten, då hon finge bättre råd. Blomsterhandlerskan står nu fram, för er; jag bar blifvit gift med en rik mar och be, er mottaga hatten åt er fru såsom ett minne af mig