Aftonbladet – 21 september 1842, sida 2

denne mannens frieri är mig förhatligare än döden, just.emedan jag icke längre: vill höra derpå, har jag sagt honom rent ut det jag önskade att ban en gång för alla ville förskona mig derifrån. Ingenting är då naturligare än att han önskar, det vi med det snaraste måtte lemna slottet.s Men det skolen:j deremot icke, hvarken du eller tant, ropade Gustaf bäftigt: J båda hören alldeles dit, mycket bättre än herr Andreas Hain. Nå, nå! vänta litet, herr slottskommendant, du skall lära känna mig. Jag och nio till af mina kamrater, hvilka alla äro mina goda vänner, skola en längre tid bli dina kära gäster, dek du skall snart lära känna hvad tio pager förmå. Huru? ropade Betty glad. ,Du blir qvar hos oss? Ol!-det är skönt, det är herrligt! Då flytta vi icke längre än till närmsta lilla stad. Bettys rosenkinder glödde härvid starkare än vanligt; hennes sköna ögon strålade lifligt då hon uttalade dessa ord. Blickar och ord förfelade icke sitt intryck på den unge mannen. Med förtjusning fattade han flickaps båda händer öch kysste dem. 20, jag visste väls, utropade han jublande; patt: jag skulle återfinna min Betty lika trogen, lika beständig, lika älskvärd; SOM Jag lemnade benne. Detta är också skälet hvarföre det aldrig har fallit mig in att vår trogna barndomskärlek icke en gång skull få sin lön. Nu är jag visserligen ingenting annat än page-hos fursten; jag eger ingenting annat än dessa: band på axlarna, svärdet vidsidan och min trogna kärlek i hjertat; men jag hoppas att den tid skall