Aftonbladet – 21 september 1842, sida 2

sade gumman, som hastigt blifvit uppmärksam. pHan menar benne tvertom ganska väl; han vill sifta sig med henne.w . Hvad?, ropade Gustaf, plötsligt uppspringande från stolen hvarpå han sutit. Gifta sig med Betty? Han, den femtioåriga mannen, den melankoliske, dystre, obehaglige mannen; han gifta sig med min Betty, min kusin, min fästmö? Ja, Betty, min fästmö är du, ty det ansågs du för redan då vi lekte i slottsträdgården derute. Ar ban besatt? Har han en hals för mycket, som ban vill att jag skall afbryta? Men Betty, fortfor ynglingen i det han blef allt häftigare och hans sköna, mörka ögon fylldes af tårar, hur har du ett enda ögonblick kunnat gifva gelör it den mannen? Hur har du velat tala med honom? Hur har du eriis kunnat taga i betänkande OM . . IM : vÅh kors sade Betty skrattande, litet beänketid erfordras väl vid hvarje giftermålsanbud., Der ha vi det!s ropade den unge mannen i nästan komisk vrede. En kärl roå vara! aldrig så gammal, föl, vedervärdig, motbjudande, och bara han yttrar ett ord öm giftermål, så vilja de tänka derpå, om de ock aldrig hafva tänkt på någöt i hela sin lifstid: Det är således den kärlek, den trohet, den ständiga åtanka, som dö svor mig vid afskedet då wvi skiljdes åt för tre år sedan?, ; k Oeh som jag vill bålla :så länge jag lefver, antingen vi någonsin kunna gifta oss eller ickep, inföll den unga flickari, ljuft rodnande och fattande hans band. Begriper du nu hvarför jag vill att vi ändtligen skoja flytta? Just emedan